Jag får alltid känslan att något saknas hos vegetarianer
Kanske är förklaringen till Richard Jomshofs avhopp att han är vegetarian. Sådana gillar ofta principer och orubbliga dogmer.
Toppbild: TT
En del hänvisar till hans åsikter, andra till den suggestiva luggen. Själv har jag alltid baserat min skepsis mot Richard Jomshof på att han är vegetarian.
Nu vill jag skynda mig att påpeka att några av mina vänner – inga jag bjuder på middag, med undantag för två, men ändå – är vegetarianer. Antagligen är jag bara två vänskapsled från fullständigt respektabla veganer. Men man kan inte låta artigheten ta överhanden om man ska försörja sig som kolumnist och … ja, vad ska man säga? Jag får alltid känslan att något saknas hos vegetarianer. Något mer än proteiner och livsglädje.
Det kan förstås vara en av de där fördomarna man fått sig itutad i tidig ålder och inte kan frigöra sig ifrån. Jag kan till exempel inte ha varit så gammal när jag läste om den vedervärdige Eustace Scrubb i C.S. Lewis Narniaböcker:
”Hans föräldrar var mycket moderna och avancerade. De var vegetarianer, icke-rökare och helnykterister och använde en särskild sorts underkläder. Det fanns mycket få möbler i deras hem och inga tjocka täcken i sängarna, och fönstren stod alltid öppna.”
Och man följer ju något slags litterär bana genom livet, vilket ofta gör att tidigt inplanterade fördomar förstärks. Så det är inte märkligt att jag ofta försjunkit i Anthony Powell, som beskriver en särskilt löjlig romanfigur så här:
”Han studerade esperanto (eller, möjligen, ett av
de mindre kända konstgjorda språken), var tidvis vegetarian
och förespråkare för decimalsystemets införande inom myntväsendet.”
Eller George Orwell, som när han skulle skälla ut sina samtida brittiska socialister började med det han ansåg viktigast: ”vegetarianer med vissna skägg, bolsjevik-kommissarier …” och så vidare över en halvsida till.
Vad gäller kosthållning behöver man inte nödvändigtvis gå lika långt som Evelyn Waugh, som menade att det inte finns ”några som helst respektabla skäl för att inte vilja vara fet”, men Lewis, Powell och Orwell sätter ändå fingret på det jag är ute efter. Det som i min erfarenhet nästan undantagslöst verkar saknas hos vegetarianer är humor och allt det som följer av humor: självdistans, verklig tolerans, ett hälsosamt hånleende åt dogmer och mycket annat av samma slag.
Kanske tillhör Richard Jomshof, liksom mina två vänner, de sällsynta undantagen från denna regel, men jag tvivlar på det. Han har en klassisk vegetarians lugubra uppsyn.
Det är därför jag inte är så förvånad över att han valde frågan om jägarnas nyvunna rätt att stryka omkring i svenska skogar med halvautomatiska militärvapen, som skäl att tacka för kaffet. Vill man skulle man förstås kunna konstruera en mer eller mindre sannolik händelsekedja som ledde hit. Till exempel att Jomshof redan för sju år sedan lämnade Djurens rätt i protest mot att sverigedemokrater inte tilläts ha några ledande positioner. Han var ”ganska upprörd” den gången. Nog skulle man kunna föreställa sig att han kunde ha drabbats av hämndlystnad, som gjorde att han satte sig på pass med jägarna i stället.
Men allt sådant där är, tror jag, överflödigt.
Vegetarianer, misstänker jag, fungerar i allmänhet på det här sättet. De gillar principer och dogmer och doktriner och orubblighet så mycket att den kärleken lätt blir starkare än avsmaken för kött. Om många av oss stöts bort av fanatism, måste vegetarianer i stället anstränga sig för att inte lockas av den. Varför skulle de annars vara oförmögna att ta en korv och vara som människor?
Hur många vegetarianer Sverigedemokraterna har i sina led vet jag inte, men jag är rätt övertygad om att till exempel Henrik Vinge, Oscar Sjöstedt och Linda Lindberg inte tackar nej till en entrecôte. Och kanske är det just det som kommer att fälla avgörandet. För nu har Sverigedemokraterna kastats ut i samma strid som ett annat vegetariananfrätt parti, Miljöpartiet, slet med i åratal: det mellan ”realos” – pragmatiker med maktvilja – och ”fundisar” – fundamentalister med renhetslängtan. Och köttlösa dieter.
***
Läs även: SD förbereder nästa steg
Läs även: En låglönefabrikörs bekännelser
En del hänvisar till hans åsikter, andra till den suggestiva luggen. Själv har jag alltid baserat min skepsis mot Richard Jomshof på att han är vegetarian.
Nu vill jag skynda mig att påpeka att några av mina vänner – inga jag bjuder på middag, med undantag för två, men ändå – är vegetarianer. Antagligen är jag bara två vänskapsled från fullständigt respektabla veganer. Men man kan inte låta artigheten ta överhanden om man ska försörja sig som kolumnist och … ja, vad ska man säga? Jag får alltid känslan att något saknas hos vegetarianer. Något mer än proteiner och livsglädje.
Det kan förstås vara en av de där fördomarna man fått sig itutad i tidig ålder och inte kan frigöra sig ifrån. Jag kan till exempel inte ha varit så gammal när jag läste om den vedervärdige Eustace Scrubb i C.S. Lewis Narniaböcker:
”Hans föräldrar var mycket moderna och avancerade. De var vegetarianer, icke-rökare och helnykterister och använde en särskild sorts underkläder. Det fanns mycket få möbler i deras hem och inga tjocka täcken i sängarna, och fönstren stod alltid öppna.”
Och man följer ju något slags litterär bana genom livet, vilket ofta gör att tidigt inplanterade fördomar förstärks. Så det är inte märkligt att jag ofta försjunkit i Anthony Powell, som beskriver en särskilt löjlig romanfigur så här:
”Han studerade esperanto (eller, möjligen, ett av
de mindre kända konstgjorda språken), var tidvis vegetarian
och förespråkare för decimalsystemets införande inom myntväsendet.”
Eller George Orwell, som när han skulle skälla ut sina samtida brittiska socialister började med det han ansåg viktigast: ”vegetarianer med vissna skägg, bolsjevik-kommissarier …” och så vidare över en halvsida till.
Vad gäller kosthållning behöver man inte nödvändigtvis gå lika långt som Evelyn Waugh, som menade att det inte finns ”några som helst respektabla skäl för att inte vilja vara fet”, men Lewis, Powell och Orwell sätter ändå fingret på det jag är ute efter. Det som i min erfarenhet nästan undantagslöst verkar saknas hos vegetarianer är humor och allt det som följer av humor: självdistans, verklig tolerans, ett hälsosamt hånleende åt dogmer och mycket annat av samma slag.
Kanske tillhör Richard Jomshof, liksom mina två vänner, de sällsynta undantagen från denna regel, men jag tvivlar på det. Han har en klassisk vegetarians lugubra uppsyn.
Det är därför jag inte är så förvånad över att han valde frågan om jägarnas nyvunna rätt att stryka omkring i svenska skogar med halvautomatiska militärvapen, som skäl att tacka för kaffet. Vill man skulle man förstås kunna konstruera en mer eller mindre sannolik händelsekedja som ledde hit. Till exempel att Jomshof redan för sju år sedan lämnade Djurens rätt i protest mot att sverigedemokrater inte tilläts ha några ledande positioner. Han var ”ganska upprörd” den gången. Nog skulle man kunna föreställa sig att han kunde ha drabbats av hämndlystnad, som gjorde att han satte sig på pass med jägarna i stället.
Men allt sådant där är, tror jag, överflödigt.
Vegetarianer, misstänker jag, fungerar i allmänhet på det här sättet. De gillar principer och dogmer och doktriner och orubblighet så mycket att den kärleken lätt blir starkare än avsmaken för kött. Om många av oss stöts bort av fanatism, måste vegetarianer i stället anstränga sig för att inte lockas av den. Varför skulle de annars vara oförmögna att ta en korv och vara som människor?
Hur många vegetarianer Sverigedemokraterna har i sina led vet jag inte, men jag är rätt övertygad om att till exempel Henrik Vinge, Oscar Sjöstedt och Linda Lindberg inte tackar nej till en entrecôte. Och kanske är det just det som kommer att fälla avgörandet. För nu har Sverigedemokraterna kastats ut i samma strid som ett annat vegetariananfrätt parti, Miljöpartiet, slet med i åratal: det mellan ”realos” – pragmatiker med maktvilja – och ”fundisar” – fundamentalister med renhetslängtan. Och köttlösa dieter.
***
Läs även: SD förbereder nästa steg
Läs även: En låglönefabrikörs bekännelser
