Jag försöker leva mitt liv så att folk orkar med mig när jag blir gammal

Jag står i hallen på väg till jobbet när det ringer uppfordrande på dörrklockan. Utanför står en kvinna med barsk uppsyn. Hon hälsar inte, utan är mitt uppe i ett telefonsamtal. Med hörlurar i öronen talar hon högt och rakt framför sig på ett språk jag inte kan identifiera. Kvinnan tar ingen notis om mig men vill uppenbarligen gå in i min lägenhet. Situationen är absurd tills jag förstår att hon måste vara från hemtjänsten och förmodligen ska till min äldre granne. Jag står i dörröppningen och tecknar att hon nog har missat ett våningsplan. Hon rör inte en min, fortsätter oberört sitt samtal, och som någon slags vampyr som inte blir inbjuden vänder hon sig till slut om och försvinner uppför trappan.  

Jag bör ha några decennier kvar innan kroppen faller sönder och behovet av hemtjänst rullar över mig, men ett jävla hej kan väl de som störtar in i min lägenhet ändå kosta på sig? Och kanske ett litet leende?  

Jag tänker på min svärmor – i evigt minne bevarad – som på ålderns höst klagade en hel del. Somlig hemtjänstpersonal var som vänner, de gled in mjukt, hjälpte effektivt till med personlig hygien och matlagning, tog promenader, lyssnade och pratade. Andra var stressade, sura och hårdhänta. En del var hon till och med rädd för, men ingen tog någon större notis när hon klagade.  

”Mohammad smörjer mina ben efter att ha dragit av mig mina stödstrumpor inför natten”, berättar teaterregissören Staffan Westerberg i Sommar i P1 från 2023. Han är snart nittio år gammal och beskriver målande hur hemtjänsten bär med sig världen till honom när hans åldrande kropp inte längre tillåter honom att lämna hemmet. Mohammad från Syrien har kärleksbekymmer, Bashi som är född i Afghanistan lär Staffan fraser på persiska, Apshi sparar äppelkärnor från den westerbergska trädgården att plantera när han åker till Somalia på semestern. Om inte berget kan komma till Mohammad får Mohammad komma till berget, påpekar Westerberg.  

Sveriges befolkning lever längre, samtidigt minskar födslotalen. Nittio plus är den grupp som procentuellt har ökat allra mest. I dag är de mer än dubbelt så många som för 50 år sedan, och enligt SCB beräknas den utvecklingen att fortsätta.  

Jag fantiserar om den egna ålderdomen ibland, och hoppas att jag – om jag får leva så länge – inte kommer att vara utlämnad endast till hemtjänsten, även om alla jag möter skulle vara vänliga. Vårdpersonal i all ära, de kan nästan bli som vänner, men de är inte familj.  

Har jag levt mitt liv på ett sådant sätt så att mina barn och barnbarn kommer att vilja hälsa på mig? Eller kommer de att slänga in mig på ett vårdboende och sedan ignorera min existens?  

Det finns en baktanke med att skaffa fem barn och en handfull bonusbarn: ju fler jag har desto mer ökar chansen att några av dem inte glömmer mig när jag blir gammal. Kanske kommer de till och med att besöka mig av lust och inte av plikt. Å andra sidan: är jag en irriterande människa så spelar det ingen roll om jag så har tjugo barn. Då kommer de alla att ducka mig.  

”En mamma kan ta hand om tio barn, men tio barn kan inte ta hand om en mamma”, lyder ett marockanskt ordspråk. Ibland undviker barnen sina föräldrar av reella anledningar, men vi är också fostrade i en tid och kultur där omvårdnad vanligtvis bara passerar från den äldre generationen till den yngre, aldrig tvärtom. Det är otänkbart i Sverige i dag att det skulle kunna vara ett kretslopp inom familjen, först tar föräldrarna hand om barnet och sedan tar barnet hand om föräldrarna.  

När jag börjar åldras kommer mina barn att vara medelålders, och deras ekorrhjul kommer att spinna som snabbast. Inte kommer de att hinna tänka på hur jag har det. Har jag tur med hälsan kan jag fortsätta vara till nytta, hämta barnbarnen i skolan och bjuda på middagar. Den springande punkten är vad de ska med mig till när jag inte längre tillför något praktiskt, när jag blir en gaggig börda. Kommer de att fly för att mitt ansikte påminner dem om deras eget åldrade och stundade död? Eller har jag uppfostrat dem att kunna möta sig själva i mig utan att rygga tillbaka?  

Jag försöker leva mitt liv så att folk orkar med mig när jag blir gammal. I ärlighetens namn vet jag inte om jag föredrar en tysk oma-tillbyggnad på huset där jag åldrad ska sitta och på nåder vara del av en storfamilj, eller om jag hellre är på ett boende och blir torkad i rumpan av professionella. Men jag skulle bli glad om mina barn utan ångestpåslag vågar överväga att ta hand om mig när jag börjar vissna. 

***

Läs även: Vi behöver fler tonårsgraviditeter

Läs även: Var kvinnlig rösträtt ett misstag?