Jag gillar höger hjärnhalva lite mer än vänster

Det är verkligen inte ofta man stöter på en bok som i ett slag får hela ens eget tänkande att framstå som trivialt, och dessutom gör en tacksam för insatsen. Men sedan jag för några månader sedan läste Iain McGilchrists Mästaren och budbäraren i samband med att den utkom på svenska – 14 år efter den engelska originalutgåvan – är det i detta till lika delar hänförda och snopna tillstånd som jag har befunnit mig.  

Ett teknikskeptiskt förhållningssätt och en kritik av en strikt mekanistisk världsbild? Ett vidkännande av språkets gränser och en tveksamhet till försöken att formalisera den mänskliga moralen? 

Hade jag någonsin trott mig vara en tänkare, tvingade McGilchrist mig inse att jag snarare råkar vara en person som gillar höger hjärnhalva lite mer än vänster. Det är nämligen, upplyser författaren mig, i spänningsfältet mellan de två hjärnhalvornas funktionssätt som i princip alla mänskliga konflikter utspelar sig, och trots att jag anstränger mig lyckas jag inte hitta något exempel på en fråga som jag ägnat min tankekraft de senaste två decennierna som inte kan tolkas inom denna ram.  

Det faktum att jag tillbringade större delen av min ungdom på universitetet matematik- och fysikinstitutioner står för övrigt inte i något motsatsförhållande till att vara en anhängare av högersidan: Även om vänster hjärnhalva normalt förknippas med sådant som rationalitet och logik tycks den högra hjärnhalvan vara inblandad i alla mer avancerade former av matematiskt tänkande, och vad gäller naturvetenskaplig forskning tycks det vara snarare regel än undantag att dess upptäckter tillkommer genom flummiga epifanier präglade av höger hemisfär: Ta till exempel kemisten August Kekulé som drabbades av insikten om den organiska kemins grundstruktur genom att i lågorna i en eldstad plötsligt skåda en orm som bet i sin egen svans, Dmitri Mendelejev som drömde sig fram till det periodiska systemet, eller Nobelprisbelönta genetikforskaren Barbara McClintock som under sitt studium av kromosomer upplevde sig befinna sig på deras skala, kunna skåda in i dem och till och med ”vara deras vän”. 

Den världsbild av extrem abstraktion och upphöjd objektivitet som beledsagar vetenskapen tycks med andra ord – en poäng som för övrigt fördjupas av två filosofer och en fysiker i boken The blind spot, en nyutkommen och akut intressant vetenskapsfilosofisk kritik – snarare än en produkt av vetenskapen själv, vara något som pålagts den utifrån. Det är helt enkelt den vänstra hjärnhalvans ideal som lagt sina anspråk på en verksamhet som i grunden är helt beroende av den högra – en iakttagelse som stärker min uppfattning att vänster hemisfär verkar ta varje tillfälle den får att åka snålskjuts på sin grannhalva. 

Ett annat högaktuellt exempel är AI och robotik, där vänster hjärnhalvas reduktionistiska syn på det levande flagrant exploaterar den högra hjärnhalvans vilja att besjäla världen. Hör till exempel på den japanska robotikpionjären Hiroshi Ishiguro som citeras i boken Robot av Peter K Andersson: Övertygelsen om att den andre har känslor och medvetande tillhör det mest fundamentalt mänskliga, menar Ishiguro, och genom att spela på denna övertygelse kan våra tekniska artefakter ta steget från maskiner till livskamrater: Den dag vi accepterar dem som människor, har de blivit människor.  

Hur som helst har nu i princip samtliga av det jag trott var mina idéer, och förmodligen det mesta av det andra uppfattar som sina, genom McGilchrist visat sig vara en uppsättning illustrativa exempel på något som i verklig mening kan kallas en idé.  

Och snart sagt alla samtidens konflikter – allt ifrån figurativt måleri kontra konceptkonst till miljöaktivism kontra oljeindustri – tycks gå att läsa utifrån denna strid, som förstås måste tänkas pågå lika mycket inom som omkring varje människa. 

Vilken sida kommer att vinna? Svårt att säga – men besegrad på sin egen hemmaplan lär man bli i vilket fall som helst. 

***

Läs även: Intelligens är en underskattad egenskap

Läs även: Att leva är att ingå i en riskgrupp