Jag har aldrig känt mig så osynliggjord som när jag bar heltäckande
Motståndare till surrogatmödraskap betonar sällan rätten till att få slippa slöja. Varför är det så?
Toppbild: NTB
För snart tio år sedan besökte jag den överdådiga Schejk Zayed-moskén i Abu Dhabi. Jag hade medvetet satt på mig en långärmad klänning som slutade strax nedanför knät, trots att det var en varm dag och något mindre heltäckande hade varit att föredra. Strax innan entrén kom en vakt fram till mig, med brysk stämma förklarade han att jag var för lättklädd och behövde klä på mig. Jag tilldelades en lång svart särk som täckte varenda millimeter hud och hår, bara ansiktet syntes. Mannen jag var i sällskap med fick däremot passera utan anmärkning.
Upplevelsen gjorde stort intryck på mig. Jag har aldrig känt mig så osynliggjord, så devalverad och exkluderad som människa. Så fort särken kom på var det som att jag upphörde att existera, som att mina konturer suddades ut och sammansmälte med de övriga svartkläddas i den väldiga salen. Ett konturlöst hav av icke-människor – icke-kvinnor – en massa som flöt åt samma håll. Underkastad, strömlinjeformad, utan agens.
Lyckan när jag kom därifrån var obeskrivlig. Jag minns att jag resten av resan tänkte på de kvinnor som aldrig skulle få uppleva samma frihet. Kvinnorna som alltid skulle få gå några fotsteg bakom sina män, som alltid skulle få stå på stranden och titta på medan män och barn badade, likt långa, mjuka skuggor i den heta solen.
Vad är ett fritt val? Kan man välja att prostituera sig, att bära och föda en annan kvinnas barn mot betalning, att bära heltäckande slöja? Absolut! Men frågan om individens frihet är mer komplex än så då ytterst få, om ens några, livsval sker i ett vakuum. Tidsandan, den kulturella och religiösa kontexten, lagstiftningen, normer och värderingar i den omgivningen man är en del av, liksom inte minst personliga omständigheter, är alla faktorer som kan påverka och färga en människas fria val, såväl i praktiken som i teorin. Hur fritt det fria valet de facto är kan vi med andra ord aldrig riktigt veta.
Det märkliga i den svenska debatten om slöjan är emellertid just antagandet om att slöjan, till skillnad från exempelvis surrogatmödraskapet, är ett fritt val. De som menar att riskerna med legaliserat surrogatmödraskap är att det kan leda till tvång, argumenterar påfallande ofta för rätten att bära slöja, trots att slöjan också i den muslimska världen är kontroversiell och alltför ofta ett uttryck för systematiskt förtryck och tvång.
Sannolikt är det därmed inte vurmandet för den individuella friheten som avgör hur argumenten faller, utan helt andra överväganden. I det ena fallet att ge sken av religiös och kulturell tolerans, i det andra att stå upp för de påstått utnyttjade kvinnorna. Den bristande logiken är på intet vis unik för dessa exempel, utan snarare ännu ett bevis på samtidens oförmåga att vara konsekvent.
Den gryende, folkliga revolution som symboliseras av motståndet mot slöjan och som därför utmanar det totalitära styret i Iran, är därtill intressant eftersom det ifrågasätter den stereotypa och snäva bilden av hur en (kvinnlig) muslim ska vara. Att som i Sverige nästan alltid porträttera den muslimska kvinnan iförd slöja av något slag, och därmed som troende, bidrar till att cementera bilden av muslimen som avvikande från den annars så sekulära svenska majoriteten.
När Göteborgs-Posten för ett antal år sedan granskade hur många kommunala förskolor i utsatta områden i Stockholm, Göteborg och Malmö som kunde tänka sig att aktivt kontrollera och tvinga barn att bära slöja mot sin vilja svarade 27 av 40 ja.
Frågan är hur dessa flickor, deras mammor, systrar och mormödrar, som befinner sig i en kontext där slöjan betraktas som Guds befallning, som bär sin familjs heder och ära på sina huvuden, ska våga välja bort slöjan när den också i Sverige blivit en självklar symbol för muslimer? När tongivande debattörer som betraktar sig som feminister primärt är intresserade av att framhålla rätten att få bära slöjan, istället för rätten att få slippa? Frågan är hur dessa flickor och kvinnor ens ska komma på tanken att de har ett fritt val och, vad värre är, om vi som samhälle kan garantera att de i praktiken också har det?
Alice Teodorescu Måwe är borgerlig skribent och opinionsbildare.
***
