Jag har blivit vit svensk – mest kränkt vinner

I en identitetsbesatt samtid är det märkligt att fundera på det egna jagets ogripbara, otydliga mångfald. Varför har inte jag gjort identitet av exempelvis funktionshindren eller bokstäverna som tycks beskriva mina preferenser i hbtqia+? Men uppvuxen i en annan politisk tradition är det inte så lätt att ta gratischansen till en permanent känsloposition som underordnad kränkt.

Jag har exempelvis en nära vän som offentligt lobbat för att min diagnos är en uppfinning av Big Pharma, Men när vi ibland argumenterar känner jag inte att han utövar våld, utan tänker ungefär som The Dude i bröderna Cohens »Big Lebowski«: »well, that’s just your opinion, man«.

De som nu misstänker att jag lider av akut islamofobi uppmanar jag att googla Kaplan.

Förr var identitet mer en sociologisk förklaring till särskiljandet. Varför bar sig uppväxande tonåringar åt som idioter? Eller varför betedde sig den framväxande borgarklassen precis tvärtom? »För att skapa identitet«, kunde man säga och låta djupsinnig.

I en intervju med statsvetaren Jenny Madenstam sammanfattade Gustav Fridolin oavsiktligt varför identitet i dag i stället är livsfarligt: »Om Mehmet Kaplan hade kandiderat hade jag nog avstått, för jag tror det hade varit oerhört nyttigt för Sverige om vi hade haft en troende muslim på en ledande position.«

De som nu misstänker att jag lider av akut islamofobi enligt kvacksalvare som Mattias Gardells diagnoskriterier, uppmanar jag att googla Kaplan, islamistiska organisationer, muslimska brödraskapet i Sverige, turkiska fascister, med mera.

Vi har alla drabbats av den fridolinska förordade identitetspolitiska kuren och blivit representanter för alla andra inom samma medfödda, tillskrivna eller självvalda grupp. Och det driver per definition fram motsättningar. Som måltavla eller vapen hamnar alltid identiteten i skottgluggen. Att uttrycka kritiska åsikter innebär en risk att bli attackerad för att tillhöra en grupp som vill attackera en annan grupp. Och vips har splittringens dynamik polariserat fram skarpa gränser inom samhället med stränga id-kontroller och skällande gårdvarar.

Varför buntades egentligen en massa olika människor ihop och tvångsdöptes till muslimer? Det gick så snabbt att vi glömt att det i förrgår exempelvis fanns araber och en hel del andra undergrupper i Sverige. Och nästa etapp på det sluttande planet kanske blir särlagstiftning för de muslimska klanernas enklaver medan vi på andra sidan en dag vaknar upp kollektivanslutna till den kristna identiteten.

I ett förut avsvalnat land vad gäller nationalism, tvingas jag frukta var den identiteten ska föra oss.

I det överhettade klimatet har jag nu blivit vit svensk. I ett förut avsvalnat land vad gäller nationalism, tvingas jag frukta var den identiteten ska föra oss. Revanschistisk förbittring över Poltava, med skåningar som i stället hävdar ett postkolonialt perspektiv med kompensationskrav för Karl XI härjningar?

Men gränserna ringar också in allt mindre ytor. Några ytterst få men inflytelserika aktivister har exempelvis med framgång bestämt att det efter cirka 200 000 år inte längre finns några kvinnor. De är i stället cis-kvinnor eller icke-män. Annars påstås de självidentifierade kvinnor, som inte fötts som så kallade fitt-eller livmoderbärare, bli kränkta.

Hijab i uniformsyrken? Varför inte lika gärna feministernas musmössa?

Alla kön är okej för mig. Likaså otherlings som orch och alv eller till och med katt går an. Men problem uppstår när det kränkthetskänsliga jaget hävdas som politik med krav på det särskilda bemötandet och de särskiljande rättigheterna för det som egentligen är livsstilsval, utflippad individualism eller anti-sekulära, antidemokratiska ambitioner.

Hijab i uniformsyrken? Varför inte lika gärna feministernas musmössa som också betyder att du bär underlivet på huvudet, eller kepsen: det kulturella rättesnöre som världen över ger ynglingar trygghet och tillhörighet? Och varför skulle inte min identitet som årsvarierad legitimera en åldersbekräftande operation, då mitt jag inte längre känner igen sin kropp i spegeln?