Jag har fått lära mig den hårda vägen

Från och med början av juni startar jag en ny egen verksamhet. Det är något min svärfar sagt till mig att göra i över tio år, men som jag aldrig riktigt vågat göra. Förmodligen hade jag heller aldrig gjort det om jag inte personligen fått känna av att det finns människor som verkligen vill mig illa. Något som jag tror de flesta av oss, liksom jag, någon gång varit utsatta för.  

Efter att ha varit en aktad person inom min profession i över två decennier gjorde jag för ett drygt år sedan några klantiga uttalanden som var alltför lätta att vantolka. Tidigt bad jag om ursäkt över att jag hade uttryckt mig alltför plumpt. Formen för den kritik jag framförde stod i vägen för att ens de som faktiskt höll med mig i sak, kunde ge mig rätt. 

Det är ett beslut jag fått leva med sedan dess och det har ärligt talat varit ett fruktansvärt år. När de offentliga svallvågorna, av dem som började drevet, lagt sig hade något förändrats. Många av de som respekterat mig bara försvann. Samtidigt vädrade alla de människor som länge haft ett horn i sidan till mig morgonluft.  

Om man har uträttat något i sitt liv så har man skaffat sig en del fiender på vägen. När dessa får chansen att förenas får det konsekvenser. Det är en lärdom jag fått alldeles för sent i livet. Jag kommer göra allt för att mina barn ska förstå detta innan det gått för långt. 

Mitt senaste år har gett mig stor förståelse för såväl Benny Fredriksson som Mats Löwing, men det är samtidigt ett år som jag kommer att se tillbaka på som ett av de viktigaste i mitt liv. Förutom att jag har fått omvärdera mig själv på ett sätt som jag inte gjort tidigare och som förhoppningsvis gjort mig mer ödmjuk och till en bättre människa, så har jag också sett de bästa sidorna av mänskligheten. Gamla meningsmotståndare och kollegor jag egentligen inte känner har ringt eller bara kommit in och pratat med mig för att de oroat sig över hur jag mår. Det stöd man får från oväntat håll betyder så mycket att det knappt går att förklara. Men framför allt har jag den hårda vägen fått lära mig något som jag och min fru försöker lära våra barn.  

Vi har tämligen välartade barn och de utvecklingssamtal vi gått på från förskola till skola har i stort sett bara handlat om vilka förtjänster de har. I omdömen från skolan kommer nästan bara positiv feedback. Men för den mest välartade av våra söner finns det ett undantag. En lärare ger ständig kritik på ett sätt som vi som föräldrar har svårt att känna igen hos vår son. Förmodligen för att läraren av någon anledning helt enkelt inte gillar honom. Då har sonen inget mandat att försöka skämta eller för den delen att gömma sig och ta mindre plats. Oavsett vad han gör får han kritik. De har väl inte personkemi. Jag minns att jag under högstadiet hade en liknande relation till en av lärarna och min fru pratar ofta om den lärare på gymnasiet som gav henne dåligt betyg oavsett vad hon gjorde. När hon sedan bytte lärare gick betygen omedelbart upp fast hon själv inte förändrade sitt sätt att vara.  

Lärdomen att ge barnen är att försöka vara mer uppmärksamma på att dessa människor finns och aldrig låta dem få minsta chans att göra dem illa. Och att själva agera som alla de fina medmänniskor som faktiskt funnits där för mig under det senaste året och som gett mig mod och nya idéer på hur man ska förbättra svensk psykiatri och beroendevård. Om de lär sig det redan nu kanske de faktiskt tidigare än jag vågar satsa på att starta eget och på så sätt också göra sig mindre beroende av andra människor, som av ett eller annat skäl inte vill dem väl.

***

Läs även: Därför kan en skränig minioritet sätta agendan

Läs även: Några råd från en chef till en annan