Jag har skapat ett monster
Min favoritmördare har börjat höra av sig igen. Ludwig Licht bor sedan ett och ett halvt år i Little Havana i Miami, där han driver krogen Ich bin ein Berliner. Det är nästan allt jag vet. Det är dags att skriva hans tredje bok och göra det som om jag fick följa honom dygnet runt i några veckors tid.
Såhär i inledningsskedet är det som allra svårast. Jag vaknar mitt i natten med någon form av meddelande från karln blinkande över näthinnan, men jag förstår inte vad han försöker säga. För honom har allt det jag ska skriva redan hänt; han blir enormt irriterad när jag inte kan tyda skeendet. För mig är allt en enda skuggvärld där jag förväntas urskilja vad som är trovärdigt och inte i hans berättelse.
Balansgången är inte enkel. Där jag inte lyckas reda ut vad han säger får jag själv kliva in och fylla i, vilket jag helst undviker så långt det bara går. Men Ludwig är periodvis ett fyllevrak och oftast en lögnare av världsformat. Hans förmågor litar jag på men inte hans redogörelser. Någonstans måste storyn styras upp och göras vettig, rimlig, realistisk, vad man nu vill kalla det. Någonstans måste det in ett mått av kallaste avvägning. Utan att det för den skull blir tråkigt.
Som om det inte vore nog med att det gamla Stasi-kräket sluddrar har han förstås minnesluckor. Omfattande sådana. Ibland ser jag framför mig att jag utsätter honom för hans egna förhörsmetoder och drar sanningen ur honom med hjälp av startkablar och vattenbaljor. Men så länge det inte låter sig göras får jag hålla tillgodo med det jag själv kan tillföra.
Att mejsla fram intrigen ur ett så tungt stenblock som Ludwig och hans leverne är besvärligt. Jag måste hela tiden väga och värdera i vilken ordning läsaren ska få informationen. Det borde vara rätt okomplicerat: mer spännande och överraskande ju längre fram i storyn man befinner sig, det som på dödens meningslösa fackspråk brukar kallas för »den dramatiska kurvan«. Men vad är mer spännande och överraskande än något annat? Vad är det för en jävla kurva där allt ska falla på plats som utmed en förljugen regnbåge? Ju mer jag läser om skrivande desto mindre hjälp får jag. Det går inte att bygga hantverksmässigt användbara teorier kring varför »Chinatown« har världens kanske bästa manus. Att försöka göra det är som att vilja förklara effekten av Beethovens sjunde symfoni med lite tillpunschat svammel om placeringen av oväntade kontrapunkter.
Inte ens kritikerna är att lita på, och de borde ju vara uppmärksamma läsare. I »Söder om helvetet« dödar Ludwig personligen betydligt färre människor än han gjorde i »Väster om friheten«. Ändå är alla överens om att bok två är mer våldsam än ettan. Det beror förmodligen på att tvåan rymmer ett mer kompakt hat, en mer aggressiv grundstämning, ett mer utsatt läge för hjälten där infiltrationsfasen blir en fräsande tryckkokare. Men våldet som sådant? Där blir uppenbarligen läsaren medbrottsling – projicerar sina egna feberfantasier, rycks med av sina egna mörka impulser. Det är förstås ingen liten del av fenomenet underhållning. Inte alltid så stiligt, kan man tycka, men betydligt bättre än gladiatorspel och offentliga avrättningar.
I slutänden är det bara upp till mig hur Ludwig framställs. Han är alls inte nöjd med hur jag tecknar hans porträtt och protesterar ibland högljutt. Men hans invändningar får jag ta med en liter salt: han är när allt kommer omkring spion. Dessutom behöver han mig i en värld han inte längre förstår, en värld som bara behöver honom när den vill nyttja hans kontrollerade ursinne. Jag är hans ende vän.
