Jag lider av åsiktstorka

I slutet av Shakespeares pjäs om Rikard III, en av Englands mest vanryktade monarker, stupar kungens häst och Shakespeare låter regenten utbrista "A horse! My kingdom for a horse!". 

Rikard III var, med nutida språkbruk, orättvist behandlad. Shakespeare placerade honom rentav i utanförskap. De senaste veckorna har jag känt en stark identifikation med denne missförstådde person. Avsaknad av häst kan jag överleva, men att sakna en åsikt eller två – det får hjärtat att slå. Runt omkring mig uttrycker människor sina bestämda åsikter om allt: rockgruppen Kents återförening, om man ska ta vitamin C mot förkylning eller ej, om vem som ska få leda en tv-serie ingen sett. 

Om detta tycker jag intet. Länge har min brist på övertygelser varit något jag i hemlighet varit lite stolt över. "Jag låter mig minsann inte ryckas med" har jag muttrat när folk försökt dra in mig i debatter. Nu känner jag mig slokörat ensam. Ändå är jag efterfrågad: min lokala ICA-butik, som verkligen inte har mycket att yvas över, har en maskin i entrén där man ska trycka på en knapp och meddela maskinen om besöket varit bra eller mindre bra. Och jag kan inte beställa ett par strumpor på nätet utan att mailkorgen fylls med meddelanden som vill att jag betygssätter upplevelsen. 

Eftersom jag under decennier recenserat böcker, filmer, musik, teater och dans borde det vara lätt att svara. Men icke. Jag lider av åsiktstorka. Svårast är det i dagsaktuella frågor. Jag har faktiskt ingen speciell åsikt om den senaste partiledardebatten på tv. Och inte heller om hur krisen för Northvolt ska lösas. Och ska våtmarkerna torkas ut eller fyllas på med vatten? Inte vet jag.  

Jag är på väg att bli Mannen utan åsikter och den som har läst Robert Musil vet hur illa det kan sluta. Så i stället för att läsa ledarsidorna väljer jag att tröstlyssna till jazz och försöker komma till självinsikt genom att läsa Richard van Oorts bok om arga män i Shakespeares pjäser. 

Jean Cocteau, poet, filmare och konstnär fick en gång frågan om hur man kunde veta vad som var god konst. "Det kan jag inte definiera", sade Cocteau. "Men jag känner igen god konst när jag ser det". 

Jag kom att tänka på Cocteau under Stockholms Jazz Festival.  En eftermiddag går jag till Kulturhuset för att höra Lina Nyberg, Sveriges sannolikt mest eklektiska jazzmusiker. Hennes nya skiva är omtolkningar (för att uttrycka mig försiktigt) av Kurt Weills kända tonsättningar (oftast med text av Bertold Brecht).  

Nyberg gör alltid knepiga arrangemang och här har hon överträffat sig själv. Frank Sinatra skulle inte kunna sjunga Mackie The Knife i Nybergs arrangemang och frågan är om Weill ens själv skulle hänga med på pianot. Dessutom går Nyberg i polemik med sångernas upphovsmän genom att komponera svar till deras mästerverk. Weill hade som musiker nog trots allt kunnat uppskatta Nybergs egna sånger. Men Brecht gillade inte att bli motsagd, i synnerhet inte av kvinnor. 

De bekymrade inte jazzfestivalens publik. Musikerna bjöd på en underbar timme. Se där! Nu har jag faktiskt haft en åsikt. Det känns hoppfullt, kanske kan jag fly mitt utanförskap. Fast för säkerhets skull lämnar jag ICA-butikens maskin och partiledarna i fred och hoppas att de gör detsamma med mig. 

Humöret stiger. Trots allt sjunger Lina Nyberg i musikalsången Lost In the Stars av Weill och Maxwell Anderson (också inspelad av Sinatra) om hur Gud strösslat himlen med stjärnor. En stjärna faller dock ensam, men klarar sig.  

Låter uppmuntrande på ett icke polemiskt sätt. Just vad som passar en man med få åsikter och ännu färre insikter.  

***

Läs även: Självhjälpsbok för sköna förlorare

Läs även: Att filma det som skaver