Jag mår illa av vad de äter i skolan – men är glad

När min lillasyster Evin började skolan 1982 fick vi hem en lapp där lärarna frågade om hon fick äta fläskkött. Pappa, som ansåg att föräldrar inte skulle tvinga barnen att leva efter religiösa regler, skrev: »Evins mamma får ont i magen om dottern äter griskött.« Så var den saken utagerad.

Tjugofem år senare, när min son gick i samma skola, åt han vid ett tillfälle det griskött som serverades i skolmatsalen, trots att han visste att vi inte åt fläskkött hemma. Reaktionerna från andra muslimska barn blev starka. De skrämde honom med att han skulle brinna i helvetet, vilket han verkligen trodde på. Han satt vid köksbordet och grät och såg framför sig hur han skulle brinna upp. Jag försökte lugna honom och förklarade att Gud älskar alla människor och aldrig straffar barn och att han inte behövde tänka på religionen förrän han blev myndig. Till slut torkade han tårarna, blev riktigt uppsluppen och sa: »Men mamma, då kan jag ju fortsätta äta prinskorv hos grannen.«

Under några minuter genomgick jag samma inre kris som Karl-Bertil Jonsson på julafton. Precis som min mamma fick jag ont i magen vid tanken på att min son åt griskött, samtidigt som mitt barns välbefinnande gick före allt. Jag svarade att griskött kan vi aldrig ha hemma hos oss och det accepterade han. Det visade sig att den svenska granntanten, som då och då hjälpte oss att hämta vår son från skolan, hade frågat min man om pojken fick äta prinskorv. Min man hade svarat att så länge pojkens mamma inte fick veta något var det helt okej för honom.

 Jag kom att tänka på dessa två episoder när jag för två veckor sedan hörde på radion att Skolinspektionen stänger två Al-Azharskolor i Örebro, eftersom man bedömer att ägar- och ledningskretsen är olämplig att driva skolor. Skälet är att enligt Säkerhetspolisen ska en av styrelsemedlemmarna ha åkt till Syrien och anslutit sig till en terrororganisation och att man därför befarar att elever kan komma att utsättas för radikalisering. Tack vare ny lagstiftning och Säkerhetspolisens uppmärksamhet får Skolinspektionen möjlighet att stänga skolorna.

Äntligen! säger jag. 

Att barn far illa i islamistiska friskolor är inte ett nyupptäckt problem. Redan våren 2003 visades filmen I skolans våld i SVT. Där satte journalisten Evin Rubar ljuset på missförhållanden i tio muslimska fristående skolor. Den välgjorda dokumentären visade tydligt de islamistiska friskolornas dubbelspel. Å ena sidan, i sina kontakter med elevernas familjer, förstärkte rektorerna en uppfattning, som tyvärr är vanlig bland invandrare, att de svenska myndigheterna i onödan skapar problem genom att lägga sig i familjernas privata angelägenheter. Å andra sidan, inför journalister och representanter för det svenska samhället, framhöll rektorerna att de värnar om barnen och samarbetar med de sociala myndigheterna.

Dokumentären I skolans våld skrapar bort de islamistiska friskolornas vackra polityr, pålagd för att blända myndigheter, och blottlägger själva affärsidén: att utnyttja den rädsla många muslimska föräldrar känner inför det svenska samhället och att lova att hålla barnen borta från detta otäcka samhälle. Många som skickar sina barn till dessa skolor är de som själva ofrivilligt har sämst fotfäste i det svenska samhället. Lärare och rektorer som kommer från den egna kulturkretsen uppfattas som en garanti för att barnen får en god uppfostran.

Programmet fick stort genomslag och Skolverket lovade att skaffa sig ett bättre underlag för sina bedömningar. Löftet infriades tyvärr inte. När den första upprördheten hade lagt sig glömdes de muslimska barnen bort och ännu fler religiösa skolor kunde startas på lösa grunder. 

De islamistiska friskolornas västfientliga (antiliberala) indoktrinering är väl känd bland muslimer och alltså, åtminstone sedan 2003, även för ansvariga myndigheter. De borgerliga politiker som drivit igenom friskolorna har ständigt visat samma likgiltiga överseende med de islamistiska skolornas brister. Det enda skäl jag kan se till politikernas och myndighetens handlingsförlamning är att de barn som far illa är de andras, muslimernas, barn. Attityden känns igen: underklassens barn kommer att förbli underklass oavsett vilken skola de går i. Så varför ifrågasätta det omhuldade friskolesystemet för några muslimska barns skull?

 Jag tänker med sorg på alla dessa föräldrar vars barn radikaliseras i skattefinansierade religiösa skolor. Samtidigt är jag glad över att mina egna barn har gått i den kommunala skolan, även om jag mådde illa när det nådde mina öron att de åt griskött.