»Jag minns mitt sunkiga 90-tal…«

»Nu ska ni få en kompensation för att killarna har fått mest uppmärksamhet de här tre åren«. Läraren i Aspuddens skola i Stockholm log hemlighetsfullt. Som nykomling i slutet av nionde klass visste jag inte på vilket sätt killarna hade tilldelats mer uppmärksamhet. Men av lärarens förtjusta leende att döma skulle den kompensation som väntade oss gottgöra allt. Juvelen visade sig vara en heldag med en mustaschprydd man som gav oss skönhetstips. Eller snarare uppläxningar.

»Bort med gardinerna!« fräste han med fransk brytning och lyfte nonchalanta hårtestar vid våra kinder upp i strikta svinryggar, »ni ska vara små mademoiseller«. Ett par tjejer plockades (ofrivilligt) ut för att bli »omgjorda«. När de småstapplande kom tillbaka, obekväma i balklänningar, synade den mustaschprydde en av tjejerna – som vanligtvis var glad och spontan men nu stod med blicken i golvet, tillintetgjord – och pekade på hennes acneblommande skuldra: »Det där måste hon täcka med kräm.« Alla lyssnade hänfört. Jag, som småkokade inuti, fick ur mig något i stil med »är du så snygg själv då?«, men tystades snabbt av de andra.

Detta var 1992, ett år jag knappast förgyller, trots artiklar som då och då lyfter 90-talet i nostalgiskt skimmer. En tid präglad av grunge, Killinggänget, Spice Girls och »Beverly Hills«. Visst kan man sakna möten på kafé och att ett omsorgsfullt inspelat blandband var det finaste man kunde få.

Men det var också en unken tid, då det ansågs coolt provocerande med modeuppslag med halvt avklädda, poserande 8-åringar i tidningen Bibel, och då vår »kompensation« kunde passera utan kritik. Dagens 15-åringar skulle vara för medvetna för att låta sådant  passera ostraffat.

Jag säger inte som Pangloss i »Candide«, att vi nu lever i den bästa av världar. Men vår samtid är på många plan tveklöst bättre än 90-talet.