Jag och asiaterna söker Hemingways vålnad

Vi landade på den italienska landsbygden. Vi hade hyrt ett hus. Det var en bit söder om Venedig. Det var i början av augusti. I fjärran såg vi stora vetesilosar. Sen kom dynglukten vällande, i jämna vågor. I poolen var det svalt. 

Nästa morgon var det 33 grader. På himlen svävade lätta dimslöjor som snart skulle frätas bort av solen. Det diskuterades färdmedel upp till Venedig. Jag sade, med betydande eftertryck: Vi kör hyrbilen. Luftkonditionering är inte illa i denna värme. 

Det svarades då prompt, av alla i mitt lilla sällskap: Nej, vi åker färja. Det fläktar och drar, italienarna kan ju det här med hetta och svalka.

På färjan stod luften still. Hettan var massiv. Svetten dröp. De gulbrända strandbankarna ropade efter högvatten. Det skulle komma bara någon dag senare, lite oväntat för årstiden, och dränka Markusplatsen. På avstånd genom soldiset såg vi Lido och staden glittra i solskenet.

Jag är kanske något av en Venedigveteran. Jag är svårt ärrad av genomfuktiga hotellakan under sena novembernätter. Min norditalienske vän Marcello säger att Venedig i dag besöks av turister, fnask och flygvärdinnor. Det är rätt svårt att säga emot honom.

Till Venedig kom jag en gång med Ulf Lundells fina Rialto som soundtrack. En annan gång kom jag för att skriva bok om Ernest Hemingway. På den stora och övergivna lagunön Torcello (där han jagade änder) räknade jag till en kioskförsäljare, tjugotvå asiater och femhundratrettiotre vildkatter.

Torcello, skulle det snart visa sig, satte ett lite märkligt demografiskt mönster för min bok. Det var jag och asiater som sökte Hemingways vålnad i österrikiska Schruns eller i italienska Milano. Det var jag och asiater som glodde på statyer och plaketter i Paris eller i Pamplona. Och i Key West var det jag och asiater som glodde på de makligt lata katterna vid The Hemingway House.

Varför asiater, varför Hemingway? Jag vet inte, har inte orkat tänka. Vad jag ändå hör är att i dagens Venedig har kineserna kopplat ett starkt grepp om de kommersiella aktiviteterna. Skyltarna på de gamla fuktdrypande kanalväggarna talar italienska och engelska, men i kulisserna agerar kineser, kineser och åter kineser. 

Hemingway himself besökte för övrigt Kina på våren 1941. Det var ett slags spionuppdrag kombinerat med smekmånad. En stor del av tiden ägnade han åt att i Hongkong räkna fnask (summa: drygt 50 000) från fastlandet, kanske också flygvärdinnor. Hans fru Martha Gellhorn skrev fina reportage för tidskriften Collier’s.

I skymningstimmen tog vi en färja tillbaka till fastlandet. På Markusplatsen nära färjefästet skulle det först drickas avskedskaffe. Jag avrådde, mycket starkt. Jag sade: vi kunde kanske gå lite längre bort, lite längre inåt gränderna, bortom sådana som vi själva. Strax därpå dracks det cappuccino, på Markusplatsen, för 10 euro koppen.

På Markusplatsen flaxade duvorna som förr, oberörda av luftburna virus. De flaxade och de flög och sedan gjorde de snabbt av med det de just hade ätit, delvis på mig. Fast duvskiten är det ingen som längre vill bli av med. Den sägs ha viss effekt i kampen mot korrosion, turism och andra föroreningar som hotar den gamla lagunstaden.

På en bänk intill färjefästet på fastlandet låg en kvarlämnad plånbok. Det var sen kväll. Någon sa: Låt oss föra den till polis. Jag sa, med betydande eftertryck: Låt den ligga och bli ett byte för någon hemlös. Det kan vara välförtjänt, vem vet.

Sedan letade vi polisstationen i över en timme. Den var stängd och låst. Vi ringde på en klocka. Vi ombads återkomma nästa morgon. Nej, sa jag då, vi övernattar absolut inte, det kommer inte på fråga.

Hotellet var stort och tomt och lakanen var mycket torra och mycket rena.