Jag orkar inte sabba stämningen längre
Tog nog fler konflikter som ung. Vi var ett gäng tjejer som på 80-talet ofta portades från södermalmska barer efter att ha bråkat med manliga ärkesvin, ibland nazister.
Toppbild: TT
Tyvärr hann somliga (de flesta män, bäst skrev Anneli Jordahl i AB) före mig när det kom till att skriva runa om Elsie Johansson, vars både litteratur och person har betytt mycket för mig i mitt levande och skrivande liv. Liksom för övrigt och bland annat Margareta Strömstedt. De bägge var ett slags extramammor för mig, de vågade tala och skriva om kvinnors sexualitet. Även om jag inte på djupet kände någon av dem. Men djup och betydelse fanns framför allt i själva läsningen, ser jag om jag googlar och försöker minnas. Och alla minnen ljuger inte, vad än den ljuvliga Kjell Espmark skrev. Dödens inträde medför otvivelaktigt ett själens och den gyllene solens avträde. Vad jag nu menar med detta. Det låter vackert i alla fall.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När detta skrivs står det tyska valet för dörren, och jag är glad över att jag inte får rösta. I Sverige röstar jag inspirerad av Kvartals Jörgen Huitfeldt blankt – så hedras åtminstone demokratin på något sätt. Vi avträder oss därmed en specifik röst. Eller undviks då ett påbjudet samhällsansvar? Och måste man dessutom träna frenetiskt, något som morgontidningarna uppmanar till vareviga dag? Hoppas inte, jag vill varken vara med i Mona Tumbas slimklubb eller våra tiders hälso- och träningshets.
Det finns inget så gött som trivseln i syndaskapets varma gemenskap: obrytt rökande över en varm, osöt Glühwein ute, eller inne tillsammans med andra beroendepersoner. Häromdagen såg vi en ung kille komma från parken med ett nött valplakat som han hade använt som pulka när det för en gångs skull var snö i Berlin. Ett gott eller dåligt tecken?
Emellertid vill jag som patriot vara någorlunda beredd om kriget eller krisen kommer, delvis inspirerad av Aase Berg i en Obs-essä på Sverige Radio: ”Så till alla preppare: se åtminstone till att volontärarbeta på en ridskola, även om det innebär hårt jobb i den iskalla svinottan. Hur ska ni annars överleva när ryssarna rycker stickkontakten ur era Teslor?” Ännu en påminnelse om att återinträda i Blå Stjärnan, där jag var en ivrig och duktig medlem som ung. Mest när det gällde hästar, men rätt okej under kurser som gällde andra djur.
Annars verkar det kul att vara lotta, i alla fall enligt mormors och mammas berättelser från båda världskrigen. De stod på Alvaret, delade ut arméns ärtsoppa och flirtade med rekryterna (eller vad de nu kallades) i godan ro. Har hört att självaste Lotta Ramel har gått med i Lottakåren, men när jag sökt info har jag ännu inte funnit något som har passat äldre damer som yours truly.
Min pappas historier från beredskapen nära norska gränsen var enbart skämtsamma. Som när männen bajsade i dass benägna högt upp i iskall kyla och skrämde upp tyskarna med sina frusna skitkorvar som dundrade likt gevärsskott. (Fan också att jag gav bort min farfars luftgevär till en schweiziskättad ölänning och skyttekung på Öland, en underbar man som nyligen dog. Jag var ändå ganska bra på skytte när vi fick träna det i skolan som ung.) Och har under min levnads bana både kallats konflikträdd och konfliktsökande. Vet inte vad som är värst, bäst eller mittemellan, typ lagom.
Tog nog fler konflikter som ung. Vi var ett gäng tjejer som på 80-talet ofta portades från södermalmska barer efter att ha bråkat med manliga ärkesvin, ibland nazister. Övriga bråk med smått stalinistiska radikalfeminister som ville kasta ut närvarande killar, liberaler och dem av oss som ville diskutera eller bara skämta om pornografi från våra feministfestivaler.
Men nu törs eller orkar jag inte sabba stämningen bland ett gäng kompisar av olika nationaliteter, där några av oss misstänker ett par stycken för Hamassympatier. Vi har det ju så trevligt på Kollwitzmarknaden varje lördagseftermiddag. Slikt estimeras av de flesta normaltypiska människor.
***
Läs även: Eländet var bättre förr
Tyvärr hann somliga (de flesta män, bäst skrev Anneli Jordahl i AB) före mig när det kom till att skriva runa om Elsie Johansson, vars både litteratur och person har betytt mycket för mig i mitt levande och skrivande liv. Liksom för övrigt och bland annat Margareta Strömstedt. De bägge var ett slags extramammor för mig, de vågade tala och skriva om kvinnors sexualitet. Även om jag inte på djupet kände någon av dem. Men djup och betydelse fanns framför allt i själva läsningen, ser jag om jag googlar och försöker minnas. Och alla minnen ljuger inte, vad än den ljuvliga Kjell Espmark skrev. Dödens inträde medför otvivelaktigt ett själens och den gyllene solens avträde. Vad jag nu menar med detta. Det låter vackert i alla fall.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När detta skrivs står det tyska valet för dörren, och jag är glad över att jag inte får rösta. I Sverige röstar jag inspirerad av Kvartals Jörgen Huitfeldt blankt – så hedras åtminstone demokratin på något sätt. Vi avträder oss därmed en specifik röst. Eller undviks då ett påbjudet samhällsansvar? Och måste man dessutom träna frenetiskt, något som morgontidningarna uppmanar till vareviga dag? Hoppas inte, jag vill varken vara med i Mona Tumbas slimklubb eller våra tiders hälso- och träningshets.
Det finns inget så gött som trivseln i syndaskapets varma gemenskap: obrytt rökande över en varm, osöt Glühwein ute, eller inne tillsammans med andra beroendepersoner. Häromdagen såg vi en ung kille komma från parken med ett nött valplakat som han hade använt som pulka när det för en gångs skull var snö i Berlin. Ett gott eller dåligt tecken?
Emellertid vill jag som patriot vara någorlunda beredd om kriget eller krisen kommer, delvis inspirerad av Aase Berg i en Obs-essä på Sverige Radio: ”Så till alla preppare: se åtminstone till att volontärarbeta på en ridskola, även om det innebär hårt jobb i den iskalla svinottan. Hur ska ni annars överleva när ryssarna rycker stickkontakten ur era Teslor?” Ännu en påminnelse om att återinträda i Blå Stjärnan, där jag var en ivrig och duktig medlem som ung. Mest när det gällde hästar, men rätt okej under kurser som gällde andra djur.
Annars verkar det kul att vara lotta, i alla fall enligt mormors och mammas berättelser från båda världskrigen. De stod på Alvaret, delade ut arméns ärtsoppa och flirtade med rekryterna (eller vad de nu kallades) i godan ro. Har hört att självaste Lotta Ramel har gått med i Lottakåren, men när jag sökt info har jag ännu inte funnit något som har passat äldre damer som yours truly.
Min pappas historier från beredskapen nära norska gränsen var enbart skämtsamma. Som när männen bajsade i dass benägna högt upp i iskall kyla och skrämde upp tyskarna med sina frusna skitkorvar som dundrade likt gevärsskott. (Fan också att jag gav bort min farfars luftgevär till en schweiziskättad ölänning och skyttekung på Öland, en underbar man som nyligen dog. Jag var ändå ganska bra på skytte när vi fick träna det i skolan som ung.) Och har under min levnads bana både kallats konflikträdd och konfliktsökande. Vet inte vad som är värst, bäst eller mittemellan, typ lagom.
Tog nog fler konflikter som ung. Vi var ett gäng tjejer som på 80-talet ofta portades från södermalmska barer efter att ha bråkat med manliga ärkesvin, ibland nazister. Övriga bråk med smått stalinistiska radikalfeminister som ville kasta ut närvarande killar, liberaler och dem av oss som ville diskutera eller bara skämta om pornografi från våra feministfestivaler.
Men nu törs eller orkar jag inte sabba stämningen bland ett gäng kompisar av olika nationaliteter, där några av oss misstänker ett par stycken för Hamassympatier. Vi har det ju så trevligt på Kollwitzmarknaden varje lördagseftermiddag. Slikt estimeras av de flesta normaltypiska människor.
***
Läs även: Eländet var bättre förr
