Jag peakade för tidigt

Vid vilken ålder är man på topp? Vid vilken tidpunkt i livet går kraft och kreativitet hand i hand? Eller, hemska tanke, har man kanske redan ”peakat”?

Vi satt på krogen vid ett bord med rutig kräftduk, tre vänner med bakgrund i media som gjort det till en vana att äta en gemensam middag minst en gång om året. Antingen ”hemma hos” eller på restaurang. Det här var tjugoåttonde året i rad vi sammanstrålade. 

Vi hade avslutat den andra buteljen vin och huggit in på en tredje när vår kompis reste sina frågor. De ekade i rummet, dröjde kvar och vägrade släppa taget. I alla fall om mig.

Min första reaktion var att studsa över den underförstådda oförskämdheten. Vadå ”peakade”? Varför använde frågeställaren imperfekt? Jag som hade så många år kvar.

Nog återstod upplevelser som skulle berika min tillvaro och göra mig ännu visare. Visst hade jag väl kraft nog att genomföra ytterligare projekt, pricka av punkter på min bucket-list, skära ännu fler skåror i gevärskolven? Livet var ju inte slut – vad menade karln? 

– Jag tillåter mig tro att den återstående tiden fortsätter att bjuda på överraskningar. Jag har inte peakat än, svarade jag. En aning ampert.  

Samtidigt som jag omedelbart hörde att påståendet skorrade falskt. Hur många peakar efter sin 70-årsdag?

Dessutom insåg jag att frågan handlade om långt mer än enbart minnesvärda upplevelser. Den gällde inte mötet med Den stora kärleken, dagen man tog körkort, skaffade lägenhet eller blev pappa för första gången… Den handlade om vid vilken tidpunkt i livet man kände sig allra mest på topp. 

Åren då man var i bäst besittning av sitt eget välbefinnande, fysiskt och psykiskt. Tiden när man utan att rygga mötte sin spegelbild i hissen och med ett självsäkert flin på läpparna klev över tröskeln till vilken social tillställning det än vara månde. Helt enkelt det skede i tillvaron när man vibrerade av självförtroende, tänkte stort och siktade högt. 

Frågan var lätt obehaglig. Det kändes som om den tvingade mig att göra någon form av bokslut – i förtid.

Samtliga i vår trio var pensionärer. Alla tre hade vi fått vår beskärda dos av sjukdomar, personliga och karriärmässiga nederlag, skilsmässor och gräl. Medlemmarna i vår lilla krets hade alla i någon form mött ond bråd död. Måltiden inleddes mycket riktigt med en grundlig beskrivning av hälsotillståndet runt bordet. Därefter gick vi noggrant igenom nya dödsfall bland kollegorna. Inte tusan var det ett samtalsämne blott tio år tidigare! Med andra ord, nog hade vi peakat alltid.

Frågan återstod – vid vilken tidpunkt inträffade det?

På vägen hem i taxin liksom ramlade svaret över mig. Kanske var det vinet, den ljumma sommarnatten, en begynnande visshet om livets förgänglighet. Kompisens fråga väckte något existentiellt till liv.

Jag drog mig till minnes sommaren 1969.

Jag skulle till Paris på min skördepermis. Två veckors ledighet från lumpen i Visby. Researrangören Spies nöjde sig med femhundrafemtio kronor tur och retur. Där väntade mig min ett år äldre bror. Han hyrde en etta i staden sedan ett halvår tillbaka och praktiserade på en bank i närheten av Paris operahus. I mina ögon var han bankdirektör. 

På planet frågade mig flygvärdinnan om jag ville ha vin till maten. Det gick plötsligt upp för mig – jag räknades som vuxen. En lätt promillehaltig eufori bekräftade min insikt.

I Paris fanns ingen mamma eller pappa. Ingen sträng mormor. Ingen kompanichef. Bara brorsan och jag. 

Det betydde att jag – för första gången – var ensam herre över mitt eget liv. Två lediga veckor utan måsten med pengar på fickan som jag tjänat ihop själv – dagersättning för min tid som värnpliktig. Som om inte det var tillräckligt – några veckor tidigare hade jag gjort DET med en gotländska. Akten förlöste något inom mig. Jag fick inte längre tunghäfta när jag träffade tjejer.  

Vad mera: plugget och läxläsning låg bakom mig. Framtiden med sina många möjligheter hägrade. Jag visste helt säkert att jag skulle bli känd, förmodligen världsberömd. Det spelade ingen roll vilket yrkesval jag än gjorde. En talang känner inga gränser. Livet var kort sagt en enda lång raksträcka.

Min bror introducerade mig för haschisch, vi åt baguette de jambon med stark Dijonsenap, vi såg Easy Rider, en film som blev kultrulle redan dagen efter premiären. När jag trädde ur biosalongen visste jag att jag aldrig mer skulle bära slips, aldrig skaffa ett nio- till fem-jobb och aldrig någonsin gifta mig. Det verkade så mycket enklare att bruka jorden, bo i kollektiv och pippa vilt till höger och vänster.

Känslan höll i sig hela vistelsen i Paris och flög i sätet bredvid mig tillbaka till Visby och utryckningen i september. Den första hösttentan i juridik på universitetet i Stockholm talade ett helt annat språk. Jag peakade redan före examensprovet.

– Sorry, du är inte behörig, sa en tentamensexekutor. Din närvaro under den obligatoriska undervisningen har inte varit tillräcklig.

***

Läs även: Johan Hakelius: Energikris? Så mysigt!

Läs även: Anna Björklund: De unga fattar ingenting