Jag röstar inte på politiker som tror på evigt liv
De som tror på ett liv efter döden är förhoppningsfulla drömmare. I Sveriges riksdag vill jag se kvinnor och män av annat virke.
Toppbild: Fredrik Sandberg / TT
Varje gång jag ser Elisabeth Svantesson i rutan, och hör hennes propåer om kärnkraft eller vad hon för dagen matar sina journalister med, minns jag en vinternatt för längesen. Intervjuer med Lars Adaktusson berör mig på samma sätt, och Ebba Busch förstås. Finns ens en teoretisk möjlighet för mig att rösta på dem?
Hon hette Lisa. Några år tidigare, på sjuttiotalet nere i Småland, hade vi rört oss i samma kretsar och jag måste ha påverkats av hennes dragningskraft, för när hon oväntat ringde och frågade om hon kunde sova över i min etta på Kungsholmen blev jag både nyfiken och förväntansfull. Jag dammsög rummets fyra hörn, skurade badkaret och bullade upp med billigt vin. Vad kunde gå fel? En hel del, skulle det visa sig.
På några år kan mycket hända. Lisa hade till exempel blivit frälst. Inte sådär färglöst och vagt som i Svenska kyrkan utan på riktigt; hon hade sett ljuset i en radikal krets av pingstvänner. Och eftersom jag var ateist redan då öppnade jag den kvällen en debatt om döden — som ledde ingenstans. Det blir lätt så i samtal med brinnande andar från sekterna. En meningslös dialog som kokade ner till en sista, utmattad fråga: Om någon detonerar en atombomb här på Fridhemsplan i natt, vad händer då?
Då dör du, sa Lisa. Och hon log.
Jag har sett det där leendet flera gånger sedan dess och erfarit medlidandet bakom, betingat av att jag, en enkel materialist, är blind för den överlägset underbara insikten att livet fortsätter efter döden för dem som underkastar sig den rätta tron. Med åren har jag förstås lärt mig att undvika den sortens debatter och anser nu att var och en får bli salig på sin fason. Vill man tro predikanternas reklambudskap är inte jag den som klagar.
Med ett undantag: folkvalda makthavare. Jag kan inte förmå mig att rösta på någon som håller dörren öppen för att livet inte tar tvärslut en vacker dag. Där går min gräns, och därför önskar jag att murvlarna ibland ställde frågan, inte bara undvek saken som vore den tabu, ungefär som sexuella preferenser eller upplevd könstillhörighet. De senare hör till privatlivet, ja, men religionerna är inte längre ett försumbart randfenomen ens i vårt upplysta land. Hög tid, nu.
Tror du på livet efter detta? Ja eller nej.
Några kommer att svara nej, rakt av, och då finns möjligheten där för mig att rösta på dem. De frommaste i KD kan rimligen svara ja, liksom en del islamister, men de flesta kommer säkerligen att försöka slingra sig undan frågan, endera med det där moderliga leendet eller med filosofiska dimridåer på temat osäkerhet. Ingen kan ju veta säkert, säger man, ofta med tonfall som talade man till en idiot. Och gärna för mig. Svaret räcker för att sortera bort också dem i valbåset.
Vanliga människors önsketänkande lägger jag mig inte i, men i Sveriges riksdag vill jag se kvinnor och män av annat virke. Hellre cyniker än de som drömmer om en andra chans ifall det skiter sig. Noga taget kan ingen heller veta säkert om solen går upp i morgon, men sunt förnuft och fallenhet för bedömning av sannolikheter ger ändå ett fullgott svar. Solen går upp i morgon, livet slutar när vi dör.
Att hälften av svenskarna tror på reinkarnation och annat liknande hör inte hit. För dem är allt som en trösterik saga av Astrid Lindgren. De som är drillade i Livets Ord bör dock tas på allvar. Vill de ha makt får de tåla frågorna, för det här är ingen lek längre. Fanatismens jordmån är rik, även i vårt land. Vad som rör sig under lampskärmen på patriarken Kirill, knallkorken i Moskva, det vill jag inte ens veta.
***
Läs fler krönikor av Fredrik Sjöberg:
