Jag saknar det smarta internet
Tech lockar fortfarande till sig smartskallar, men inte av samma skäl. Jag saknar de pundiga ljusskygga halvautisterna.
Toppbild: Stina Stjernkvist / SVT
Jag hörde talas om bitcoin första gången när jag var tonåring, flera år före någon i den etablerade finansvärlden brydde sig nämnvärt. Källan var så som de såg ut dåförtiden: en kille på internet som jag aldrig träffat IRL, som försörjde sig på nätpoker och levde i en källare som han sällan lämnade, annat än för att underhålla sitt cannabisbruk.
På 00-talsnätet var de och deras jargong svåra att undvika. Formatet de levde i tillät dem att skita helt i sådant som var omöjligt att bortse från i äldre generationer – titlar, livsstil och tillgångar saknade betydelse på det unga internet. Inte ens utseende var en faktor, foton var fortfarande något som togs i skolan en gång om året och i irriterande ögonblick på familjehögtider. Den enda signal som betydde något för dem var en viss typ av smarthet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Kanske en socialt trubbig sorts smarthet, en både naiv och konspiratorisk smarthet, men likväl en smarthet. För när alla civilisationens yttre lager plockats av är umgängesformen helt teoretisk. Vem har rätt, vem har fel, vem kan vad och hur uttrycks det? Jag drogs till den då för att den var på andra sidan spektret från tjejkulturen på en skolgård. För, ja, den tidiga internetkulturens smarthet var också påtagligt obrudig.
Jag ser resterna av de här chattarna och dess argumentationsstilar överallt. Nu driver personer från den kulturen världens största företag och svänger valutgången i de frias land. Bilden av nätet som fult och farligt är förstås borta, för nu är internet lika visuellt, socialt och regelstyrt som vanlisarnas vardag. Det är vanlisarnas vardag, det är skolgården.
När SVT dramatiserar historien om The Pirate Bay (2024) är det smartskallekulturen som saknas, de konstnärliga trollningarna, den gamla datanördens distans till allt som var den etablerade världen. Rasmus Fleischer, som ledde Piratbyrån, får den obehagliga uppgiften att se en fiktiviserad version av sitt 20-åriga internetjag, och bestrider tolkningarna i Aftonbladet. Piraterna, som i tv-serien gestaltas som ett slags luftenärfri-punkiga yttrandefrihetskämpar, var i själva verket kommunister, påminner Fleisher.
Jag förstår att denna detalj sållats bort av ett proffsigt manusteam, anarkism är inget som streamingpubliken nuförtiden förväntas förstå, lika lite som aspig lulz-kultur. Även om kryptovaluta nått in i allmänhetens ordbok vid det här laget så är idén bakom tjänsten – valutan fri från nationalstat och utom räckhåll för lagens korta stump – något Avanza-tjejerna skulle rynka på näsan åt. Tesla och ChatGPT må vara acceptabelt på fräschhetsskalan, männen bakom avfärdas som knäppa eller obehagliga. För när internet blev allas, blev det del av etablissemanget som de som byggde det avskydde.
Tech lockar fortfarande till sig smartskallar, men inte av samma skäl, samma sort. Sedan branschen svämmat över av pengar är de som hamnar där inte de pundiga ljusskygga halvautisterna, utan näringslivsfolk av mer klassiskt snitt. Innan Trump vann valet menade techpodden The All-in podcast att Silicon Valley svängt och blivit republikanskt. Av skäl som inte var identitetspolitiska eller ideologiska, utan för att Trump var mer pro krypto, pro Elon, pro business över lag.
Rösta med plånboken, vuxet, etablissemangsmässigt.
I dokumentären TPB AFK (2013) hävdar hackern och grundaren Gottfrid Svartholm Warg att svenska The Pirate Bay under en period stod för 40% av den globala internettrafiken, strax därpå avtjänar han flera fängelsestraff och blir skyldig tiotals miljoner i skadestånd. Alla i min generation hann ändra sättet att konsumera kultur och de börsnoterade bjässarna Spotify och Netflix har dem att tacka för mycket.
Unga i dag fildelar inte, de blir heller inte smarta av internet. De flesta har inte det som kallas digital kompetens, de vet inte hur man samlar in information och de sitter inte uppe på nätterna för att mäta den mot varandra. De hade inte kunnat hantera en torrentsite som The Pirate Bay, eller göra sig svårare att spåra, de vet knappt hur man öppnar en zip-fil. Förklaringen är förstås det eviga kulturutbud som nu stjäl fokus från alla varianter av varande, det som TPB jobbade för att sprida.
För både The Pirate Bay och TBP AFK berättar om några som vet att de kan något och till varje pris vill visa upp det. Det är ungt och irriterande, de intellektuella överbyggena är pojkrumskonstruktioner, oförstörda av både livserfarenhet och opportunism. Vad de gör är det som de flesta kallar att förstöra sina liv men de gör iallafall någonting.
Vad de smarta och naiva gör i dag vet jag inte.
Toppbild: Peter Sunde (Simon Gregor Carlsson), Gottfrid Svartholm Warg (Arwid Swedrup) och Fredrik Neij (Wiljam Lempling).
***
Läs även: Ett riktigt förhållande är inte rättvist
