Jag saknar metoo-männen och deras plumpheter

Den självutnämnt karismatiske hovmästaren på en krog jag, och många andra, brukade gå på bjöd in de nya manliga stammisarna i köket för en initiationsrit, sas det. Han tog fram en gramvåg och bad de invigda, de särskilt inbjudna, att placera könsorganet på den. Jag var av naturliga skäl aldrig medbjuden och kan inte gå i god för vare sig händelseförloppet eller resultaten, men jag har aldrig tvivlat på historien. Det var ett test, ett perfekt test på det sätt att det berörde det krasst genetiska, men förstås mest handlade om hur man, de, hanterade prövningen psykologiskt.

Den här, då trendiga, stilen var ett sätt att göra entré, att berätta att man inte var en grå mus. Visa upp det som man längtansfullt kallade för en "large personality". Programledarna Filip och Fredrik, antagligen invägda, gjorde genom sina tv-program det sättet att prata och vara poppis även bland småstadskillar. Att presentera sig artigt och sen göra allt för att berätta att man inte var någon prussiluska, att här var alla regler oskrivna.

"Har du gjort pattarna än då?", "hur rik är din pappa?", "jaha, när runkade du senast då?"

När metoo nu fyllt ett halvt decennium så är det detta jag tänker på. Jargongen som var störande och stötande och efter ett tag blev förutsägbar i sin oförutsägbarhet. Men som trots allt var rätt kul, eller iallafall hade kul som ideal.

Den gränsöverskridande hovmästaren är numera halvt avpolletterad, och håller en betydligt lägre profil. Ingenstans är det någon som bryter isen med att fråga hur det går med bantningen egentligen eller om kuken fått sitt den här veckan. Post-metoo utmärks inte av markant färre sexualbrott, inte heller av att det blivit omöjligt att bilda par. Kvinnor blir fortfarande både brutalt våldtagna och lyckligt kära, skillnaden på tiden före och efter uppropen handlar framför allt om ton. Och om kul. 

Skönt, tycker en hel del, kanske särskilt av de yngre, och osäkrare. Att få ha sitt pattjobb okommenterat och sin viktuppgång ifred. Att ingen jävel vågar skämta när man tagit på sig något slinkigt och att alla måste låtsas att den där urringningen, den är bara till för hennes egen skull. På det sättet var metoo de grå mössens revansch. Sköra egon och mindre large personligheter kunde andas ut, återupprätta de sociala reglerna och sätta dit alla buffliga as som trampade över gränserna, de som prövade andras psyken för hårt.

Fredrik Virtanen har sammanfattat det som att uppföra sig som en "tölp", och jag inser att jag saknar tölparna. Jag saknar de aningen mer danska personligheterna, det där grabbiga som även kvinnor kunde anamma. Jag saknar de som sårade och de som stötte sig, de som likt en hård väderlek tvingade alla omkring dem att utveckla tjockare skinn. 

För motsatsen är inte bara snäll- och artighet, utan ett manierat främlingskap där samtalsämnena är som lästa ur en nationell charmkurs från mitten av 1900-talet. Jag har nu unga vänner som jag inte vet vilka kurser på universitetet de läser, för jag vågar inte ställa frågor som skulle kunna kräva information om intagningskrav, prestation eller ambitioner. Jag har personer i min närhet som jag känt i över tio år, som jag inte längre har någon aning om var de bor, för bostadsbytena och vad de säger om ekonomi och status är för känsliga frågor att tala om. 

De unga kvinnorna runt mig har inget emot att prata om problem, det är fortfarande, som jag minns det som att det alltid varit, ett sätt att enas. Men ämnena som kan förena är allt smalare, vinklarna snävare. Ingenting i kulturen säger längre till den mest komplexfyllda att några hårda smällar från den hårda verkligheten kan vara en renande och stärkande upplevelse på lite sikt. Tvärtom blir gruppens uppgift att anpassa sig efter den svagaste länken, vika undan blicken från de växande ångestområdena och aldrig rycka plåstret, tvätta såren. 

När vi 90-talister blir äldre och problemen mer verkliga verkar den stela artigheten alltmer patologisk, faktiskt handikappande. De riktiga motgångarna – missfallen, skilsmässorna och diagnoserna – har vi inget språk för att hantera. Vi bejakar och godkänner, stöttar och sympatiserar, men att beskriva vad som faktiskt hänt är alltid upp till den enskilde. När de lite obehagligare frågorna – och personerna – inte längre är där så kan livslögnerna frodas och narrativen tillrättaläggas. Det som till en början var bekvämt, isolerande från obehag, blir en vägg mellan människor, en strukturell ensamhet. 

Jag saknar metoo-männen och deras plumpheter. Jag saknar dem som drog ner byxorna, bokstavligen och psykologiskt. Det var svårt att veta då, men vi behövde dem. 

***

Läs även: De unga fattar ingenting

Läs även: Vi gjorde miljöpolitik till den mest avskydda frågan