Jag saknar ord efter föreställningen In a Heartbeat
Dansföreställningen drabbade mig på ett sätt som gjorde att jag varken kunde prata eller andas.
Toppbild: Göteborgsoperan / Lennart Sjöberg
Du ser två danser. Speciellt den andra berör dig. Du lämnar salongen och upptäcker att du saknar ord. Inte bara det. Du drabbas av känslan att det är hopplöst att tro att du med hjälp av några ord skulle kunna förmedla något om vad det är du har upplevt. Någon frågar dig vad du tycker. Du försöker men får inte ihop en enda vettig mening. Du är inte ens säker på att det behövs.
Det hände mig häromveckan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Min fru hade köpt biljetterna. Från parkettens andra bänkrad i den knökfulla salongen på Göteborgsoperans väldiga scengolv såg vi världspremiären på dansföreställningen In a Heartbeat. Den första dansen hette Waltz with the beast och var skriven och koreograferad av israelen Tom Weinberger. Det jag efteråt mindes var öppningsscenens ensamma dansare. Han liksom vandrade omkring på scenen. Verkets titel styrde in tankarna på en undran vad det var för best dansaren i sitt sinne hade sällskap med. Då och då gjorde dansaren små komiska rörelser. Efter ett tag kapitulerade jag. Jag insåg att det var befängt att föreställa sig att en rörelse måste vara ett uttryck för en specifikt artikulerad inre känsla. Oavsett om de kroppsliga åtbörder jag såg smälte ihop med svidande vackert porlande molltoner från violinsträngar i ett stycke av Carl Friedrich Abel eller rytmisk elektronisk musik av Matan Daskel eller Sarabandes ljuva av Bach var dessa rörelser sitt eget uttryck.
Det blev ännu starkare i nästa dans. Den hade titeln Wild Poetry. I ett vitt dis kastade den israeliske koreografen Hofesh Shechter, som med undantag av finalen också komponerat musiken, ut sexton dansare på scenen. Från första rytmen och steget skapade de ett sanslöst kollektivt tryck. Hypnotiskt och pulserande. Var det en dröm diset gestaltade? Eller en instängd underjordisk plats? Dansen var i ännu högre grad här sin eget uttryck, sin egen berättelse – om kroppars rörelse, frihet, möjligheter och drömmar. Gemensamt för kvällens koreografer var att båda hade börjat sina karriärer i det israeliska danskompaniet Batsheeva, i vars berömda dansteknik Gaga dansarens närvaro utgör sanningen till rörelsen. Framför allt Shechter är en superstjärna. Det var på alla sätt vild danspoesi som utspelade sig på scenen. Dansarna framförde den med sådan intensitet att man kände hur deras rörelser och musiken fortplantade sig i den egna kroppen. Hofesh Shechter har sagt att: "För en grubblande person som jag är dans en hälsosam konstform. Den tar mig utanför mitt huvud och får mig att släppa taget om tankarna och bara gå in i känslan. Dans rymmer en mystisk kraft. Den kan få oss att känna sådant som ord inte kan uttrycka."
Jag såg dansarnas kroppar, tillsammans förmedla någon form av möte med en grupp ungdomar. Det började fyllt av förväntan, blev alltmer olycksbådande och aggressivt. Tankarna gick till verklighetens ungdomar den 7 oktober.
Under föreställningens sista tre fyra minuter, dansade dessa virtuoser till Forever Young från Bob Dylans Planet Waws, med den för några månader sedan bortgångne Robbie Robertsons ofattbart vackra gitarrspel och sångarens mjuka försonande röst. Denna låt från 1973 ackompanjerade också avtackningen och applådåskorna.
Vi gick ut, och hade alltså svårt att säga särskilt mycket, men hade sällan blivit så tagna. Någon dag senare berättade min fru att hon hade träffat en israelisk dansare som befunnit sig i Tyskland under massakern men också sett Göteborgsoperans föreställning.
"Jag kunde inte andas under hela andra akten", hade han sagt.
När konst drabbar på riktigt kan man vare sig prata eller andas.
Toppbild: Wild poetry. Koreografi: Hofesh Shechter
***
Läs även: Fullt av narcissism på Göteborgsoperan
