Jag ser tvångsvård som en rättighet
Tvångsvård måste finnas, både för patientens egen skull och för att förhindra våldsdåd.
Toppbild: TT
Onsdagen den 15 november var jag inbjuden att medverka i ett samtal med rubriken Vem ska låsas in?, arrangerat av Kulturhuset/Stadsteatern. Samtalet inleddes av dramatikern Stina Oscarson som berättade hur hon, den 8 mars 2020, blir hämtad av polis för att köras till den psykiatriska akuten, efter att en av hennes vänner blivit orolig och kontaktat vården. Hon blir inlagd och därefter tvångsvårdad i fem veckor för anorexi, en sjukdom hon har levt med i 30 år, men som nu bedömdes som akut livshotande. I samtalet beskrev hon traumatiska upplevelser från den tiden. Stina Oscarson är hård i sin inställning gentemot psykiatrin och tycker inte att någon ska tvångsvårdas. Jag blev berörd av hennes berättelse, framför allt hennes känsla att inte bli lyssnad på. Det är någonting jag kommer att bära med mig i mitt arbete.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Stina Oscarsons beskrivning av kränkningen att fråntas sin autonomi är verklig. Självklart i meningen att hennes upplevelse är sann, men också i meningen att hon blev kränkt. Hennes självbestämmande togs ifrån henne. Knäckfrågan är om det borde vara lagligt att behandla en människa så.
Jag inleder mitt anförande med ett exempel på hur illa det kan gå om man inte tvångsvårdar vissa personer. Torsdagen den 26 maj 2022 går Tobias, beväpnad med kniv, in i en bostad i Mälarhöjden i södra Stockholm. Där finns en kvinna och hennes två barn. Väl inne i bostaden knivhugger han mamman och hennes äldste son, en sexårig pojke. Båda två dör sedan av sina skador. En yngre bror lyckas fly till en granne som larmar polis. Grannen kan också berätta att Tobias är släkting till familjen. Han är morbror till den dödade pojken, ska det senare visa sig.
En rättspsykiatrisk undersökning visar att Tobias utförde dådet under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han fortfarande lider av en sådan. Påföljden blir rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. Det ska också komma fram att Tobias under många år lidit av psykisk sjukdom och att han sedan 2007 flera gånger dömts till psykiatrisk tvångsvård. Så sent som en vecka innan han mördade sin syster och systerson hade anhöriga vädjat till psykiatrin om hjälp, eftersom de såg att Tobias hade blivit sämre i sin grundsjukdom. De fick till svar att vården inte kunde göra något så länge han inte var suicidal eller utgjorde fara för andras liv. Vid tiden för dådet bodde Tobias i skogen.
Som alltid när det framgår att en person som har begått ett allvarligt våldsbrott har varit i kontakt med psykiatrin, får vården hård kritik. Man undrar varför mördaren inte vårdas på sjukhus. Frågan är berättigad och reser följdfrågor. Skulle vi kunnat ha stoppat Tobias innan det var för sent? Måste vi verkligen vänta tills en psykiskt sjuk människa har begått ett allvarligt brott, innan vi griper in med tvångsvård? Kan man i förväg se på en person att hen är beredd och kapabel att utföra ett sådant dåd?
Nej, vi borde inte tvingas vänta tills det värsta har hänt. Nej det går aldrig att säga säkert vem som kommer att begå övergrepp. Men att låsa in en sjuk människa är samtidigt ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och det måste krävas goda grunder för att tillgripa tvångsvård. Vi kommer inte ifrån att det ytterst är en fråga om att bedöma risk.
Till skillnad från Stina Oscarson anser jag att tvångsvård måste finnas, både för patientens egen skull och för att förhindra våldsdåd. Jag anser också att vi som arbetar inom psykiatrin har utbildning och erfarenheter som gör oss lämpade att avgöra vem som bör få vård mot sin egen vilja och bakom låsta dörrar. Det är inget beslut vi inom vården tar lätt på. Besluten om tvångsvård är dessutom omgärdade av juridiska restriktioner.
Skillnaden mellan Stina Oscarsons och Tobias fall är ytterst att hotet riktades inåt i det ena och utåt i det andra fallet. Det är lättare för de flesta att acceptera att med lagens stöd vidta tvångsåtgärder om andra människor hotas. Ändå kunde inte lagen om psykiatrisk tvångsvård förhindra de tragiska morden på mamman och pojken i Mälarhöjden.
Stina Oscarson väljer att ta sig själv som exempel och därför vill jag lyfta att just den sjukdom hon kämpar med, anorexi med långvarig svält, gör att den kognitiva förmågan påverkas. Stina Oscarson är intellektuellt briljant. Hon lever också i ett tillstånd som tveklöst förskjuter hennes tänkande till det kategoriska. Kan man då se klart och nyanserat på sina egna behov?
Kanske kan just Stina det, men kanske kan en annan patient behöva tvångsvård? Jag ser tvångsvård som en rättighet, som innebär att man blir omhändertagen när man blir allvarligt sjuk.
***
