Jag skiter i skolan
Jag har precis sagt upp min prenumeration på den amerikanska tidskriften The Atlantic. Det borde jag ha gjort för länge sedan, men jag har levt kvar i minnen av en tid då tidningen var fylld av långa, utsökta reportage och analyser av sådant som betydde något för mig. Som olika konflikthärdar i världen eller bakgrunden till att en viss politiker misslyckats. Kanske en redogörelse för biståndets inverkan på länder med växande turism.
Men så för ett par år sedan bytte man inriktning. Möjligen hade man haft dit någon konsult som på hyfsat goda grunder berättat att folk faktiskt skiter i omvärldsbevakning och politik. Folk vill ha, måste resonemanget ha gått, vardagsämnen. Och ett två tre så var The Atlantic ett magasin för hyperengagerade småbarnsföräldrar.
I vartenda nummer fläskar man nu ut långa texter om kvaliteten på dagis och fritids (exotisk läsning för många i ett land där ytterst få någonsin har tillgång till sådant), om grundskolan, om universiteten. Varannan text handlar om barns inlärningssvårigheter, om trender inom pedagogik och det senaste inom uppfostran. Till och med de alltmer privatvinklade ekonomitexterna lyckas klämma in en massa dravel om vilken sparform som är bäst när man ska köpa utbildning till barnen. Det är kort sagt som om Jan Björklund har förstört min favorittidning.
Nu är det naturligtvis inte bara The Atlantic som har förfallit; vansinnet finns överallt. En annars ganska sund man jag känner utbrister plötsligt i en politisk diskussion: Jo, men jag håller inte med dem i skolfrågan. Skolfrågan? Vad fan är skolfrågan, säger jag. Samtliga närvarande (småbarnsföräldrar allihop utom jag) tittar på mig som om jag just frågat vad man ska med tvål till.
Det är möjligt att icke-barnhavandet diskvalificerar mig från att ha en åsikt i skolfrågan. Det är till och med troligt att icke-barnhavandet gör att jag inte ens borde yttra mig i ämnet. Men en merit har jag i fall: jag har själv gått i skolan. I evigheter. Nio plus tre plus fem år blir ... vänta lite ... ja, mer än femton år i alla fall. Och jag hatade varenda minut. Det är liksom min åsikt i skolfrågan.
Skolan är ett nödvändigt ont men den är inte det enda som får betydelse för en människas utveckling. Varifrån kommer denna nya besatthet av utbildningsformer och betygssystem och, värst av allt, val? Vadå för val? Varför ska hårt ansatta föräldrar och barn som står inför minst tolv år av utdragen, påtvingad tristess till råga på allt tvingas att gå in på detaljer och själva skräddarsy tortyrens exakta utformning?
Skolfrågan är farlig. Se bara hur den på senare år har slukat ett helt parti. I skandalen med den saudiska vapenfabriken har det framskymtat att folkpartiet, detta tragikomiska offer för skolfrågans svarta hål, faktiskt hade invändningar mot att Sverige skulle hjälpa en ärkediktatur att bygga vapen. Men det skedde i det fördolda och utan framgång. Partiet syns och anstränger sig nämligen enbart i skolfrågan. Det börjar bli rent sjukligt.
En sak minns jag med all önskvärd tydlighet från skolåren. De allra mest suspekta individerna var de som tog alltihop på blodigt allvar: elevrådsrepresentanterna och Hem och skola-föräldrarna. De som aldrig någonsin tänkte att vänta lite nu, det här är väl ändå bara tillfälligt? En förvaringsåtgärd som är billigare än att vi alla så småningom hamnar på kåken? Ett sätt att få prova på ett liv utanför hemmet men knappast livets höjdpunkt och mening?
En ohygglig mardröm har nu besannats. Hem och skola släppte aldrig taget. Gud hjälpe oss alla.
