Jag smugglade till DDR

»Konservöppnare. Jag vet vad det heter, jag vet precis, jag måste komma på det…«

Troligen påverkad av alla Berlins aktiviteter kring »20 år efter murens fall« med Trabisafaris med GPS och cykelturer längs muren besöker jag nu för första gången Museum Checkpoint Charlie. I trånga rum en detaljerad dokumentation. Svarta bokstäver och foton om flyende, dödade, räddade och räddare.

Magen knyter sig, ordet »Büchsen­öffner« börjar ringa i huvudet och jag är tillbaka i baracken vid Checkpoint, en regnig eftermiddag. Då, en ung tjej som fått ett vikariat hos pastor Haribert Jansson i Svenska kyrkan i Västberlin, mest för att uppdatera församlingskartoteket.

Men torsdagen var kurirdagen. På andra sidan muren, i öst, fanns en liten församling, som pastor Janson tidigare brukade besöka regelbundet. På återvägen hade han stoppat in människor i den CD-märkta bakluckan. Framgångsrikt ända tills den gången bakluckan av misstag gick upp på Checkpoint. Stasi hade avlagt besök, han var nu »persona non grata«. Därför var jag numera kuriren för svenska bibelord, nylonstrumpor och andra bristvaror. Och viktigast av allt, kaffet!

En transport genom Checkpoint, därefter utbombade zonen, strålkastare, vakttorn, soldater, papper och stämplar. Jag vill alltid hinna ut ur det dåligt upplysta Östberlin före mörkret.

Den här gången hade jag fastnat på vägen in och förts in i en av barackerna.

– Bitte aufmachen!, sa mannen i Volkpolizeis uniform och pekade uppfordrande på en av mina kaffeburkar.

Jag kände mej stolt över att komma på det tyska ordet för konservöppnare.

– Kann iche bitte ein Büchsenöffner haben? Mannen bara upprepade:

– Aufmachen!

Tiden gick i denna växelsång. Vaktavlösning och en ny uniform bakom skrivbordet.

Samma uppmaning, men nu otåligare, ibland hotfull. På bordet i det kala rummet låg mitt pass, mitt emellan oss stod kaffeburken, inköpt taxfree hos amerikanerna, med etiketten »A heavenly cup of coffee.« Ointaglig utan konservöppnare.

Allteftersom timmarna gick insåg jag att damerna varken skulle få kaffe eller elasta-baddräkter. Att mitt svenska pass var kraftlöst. Blev frustrerat röksugen när jag började tänka att pastor Jansson kanske stoppat annat i burken.

En kvinna i uniform hämtade mig. Ett nytt rum i baracken. Istället för skrivbord, en gynekologstol. Kvinnan satte på sig ett par gulaktiga gummihandskar, bad mig ta av underbyxorna och kliva upp. Letade vaginalt och rektalt. Jag hade mens så efteråt gav hon mig en binda. Minns inte rädsla, tyckte bara de hade så dåliga bindor.

Tillbaka kaffeburken. Det hade börjat regna och var redan mörkt. Lervälling, uniformer och strålkastare sökte av zonen. Efter evigheter trillade så den räddande poletten ner i min skalle.

Mindes plötsligt pastor Janssons råd? »Jo, får du problem ska du be att få prata med en sovjetisk överkommendant.«

Så gjorde jag. Högt och bestämt. Som en order. Det visade sig vara en trollformel. Den sovjetiska uniformen, med hammaren och skäran, anlände med stöveleskort. En bricka bars in, på den tronade konservöppnaren.

Kaffet hälldes ut på brickan, handskar sattes på. Spänt övervakade vi alla när pulvret undersöktes. Bara kaffe! »Aufwiedersehen Fräulein.«

När jag med passet i handen, med baddräkterna i väskan, passerade kontrollerna tillbaka till Väst skämdes jag över mitt misslyckade uppdrag. Och kaffet!

Väl utanför museet kliver jag in i nutid och blå himmel över Berlin. En leende souvenirförsäljare drabbas av min senkomna ilska.