Jag stannar i Läckbergland
September tippar mot oktober. Solen orkar sig ännu upp några vinkelgrader över hustaken, men den kyliga vinden påminner mig om sedan länge förflutna terminsstarter. Enstaka löv faller från träden (och ni bör tacka mig för att jag stryker en långsökt liknelse här). På lyktstolparna hänger taffligt utformade valaffischer, med kandidater jag inte känner till och om frågor jag max trekvartsbegriper, och därför helst håller tyst om. När detta trycks är valet ändå redan över.
I tidningarna som ligger på kafébordet framför mig är valet dock relativt osynligt. Huvudnyheten är att Marcel Reich-Ranicki, litteraturkritikern, är död. Angela Merkel får uttala sig om honom i stället för om energipolitiken eller eurokrisen, och det har hon säkert inget emot. De rimligen i förväg skrivna minnesorden breder ut sig vitt och brett över fladdrigt ohäftade broadsheetsidor – dessa tyska pappershögar som för en icke infödd är lika svåra att snyggt bläddra i som det är att äta en såsig döner kebab med all västerländsk värdighet i behåll.
Jag har ingen riktig åsikt om Reich-Ranicki heller. I de gamla avsnitt av hans tv-program »Das Literarische Quartett« jag sett på Youtube ger han ibland intryck av att helst vilja slippa de övriga tre gästerna, för att kunna prata ostört själv. Vilket, givet hans underhållningsvärde, hade kunnat fungera också. Det är litteraturtv som får »Babel« att framstå som »Björnes magasin«, i den mån det inte redan gör det. Men som jag inte för den sakens skull skulle kolla oftare på. Och förresten är programmet nedlagt sedan länge.
Att Tyskland fortfarande, till skillnad från Sverige, är ett kulturland är – vad? Tja, åtminstone ett halvsant påstående, antar jag. Men också en tes som redan utan närmare granskning utgjort journalistiskt halvfabrikat till för många kulturkrönikor. För egen del vet jag bara lagom mycket för att vara vagt skeptisk, och tackar nej om redaktörer ber mig skriva något som jag tror förväntas utmynna i den slutsatsen. Liksom jag tackar nej till att medverka i klichémässiga featurereportage om svenska konstnärer som lockats av Berlins dynamiska kulturliv.
Det finns alltid olika sidor av allt. Om jag till exempel nämner att jag ska recensera en nyutkommen diktsamling för den där svenska tabloidkvällstidningen jag skriver för, tycker tyskar att det är fantastiskt att svenska tidningar fortfarande skriver om poesi. Horace Engdahls påstående att »Tyskland är ett Sverige för vuxna« må vara en lysande aforism, men jag vet inte om det bara beror på min dåliga tyska att jag inte lyckats förklara dess poäng för någon tysk.
Det är förstås en lika slarvig generalisering åt andra hållet att säga att tyskar alltid älskar Sverige. Vi har trots allt låtit såväl Gustav II Adolf som Camilla Läckberg förhärja deras land och kultur. För att inte tala om Vattenfall, som visserligen försöker förbättra sitt rykte i Tyskland genom vidlyftig kultursponsring, men ändå främst associeras med höga elräkningar och tidningsrubriker à la »brunkol i stället för sagosjö«.
Hösten är i alla fall här. En tid för både kol- och kål- och kulturkonsumtion. Kommer jag att ångra att jag inte åker till Bokmässan i Göteborg i år? Läs en dikt och drick ett glas hederligt svenskt mingellådvin för mig, ni som är där. Själv får jag väl värma mig med en burk typisk svensk älgsoppa från Lidl, och hoppas att Fokus sätter en okej rubrik på detta (»Tysk höst« är för använt, »Hösttyskland« för fånigt). Lyfter jag blicken från tidningar och datorskärm vet jag inte, med Heinrich Heines ord, »längre var ironin tar slut och himlen börjar«.
