Jag står inte ut i detta sjuka tidevarv
Alldeles för många människor i Sverige demonstrerar mot mediernas rapportering om terrorattacken eller påstår att Israel ljugit om våldtäkterna och grymheterna mot bebisar.
Toppbild: TT
Never complain, never explain. Jag älskar detta uttryck men nu ska jag båda klaga och förklara. Anledningen är att jag knappt står ut i detta sjuka tidevarv.
Det började den 7 oktober med att människor kidnappades, sköts, brändes, våldtogs och halshöggs. Hamas utförde en massaker. På i första hand judar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fokus gjorde en undersökning som visade att var tjugonde svensk tyckte att Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober var berättigad. Och bland unga var det ännu fler. Dessutom var det fjorton procent som inte visste vad de skulle tycka.
Jag är född elva år efter andra världskrigets slut. Det var kallt krig och kärnvapenhot, ”bomben”. I Stockholms innerstad hade min mamma några uppfostringslinjer. En handlade om ansvar och gick ut på att ansvar inte gick att undgå. Hon använde orden: Hitlers soldater sade att de bara lydde order, men det håller inte. Min mamma var mycket bestämd och jag som, låt säga sjuåring år 1963, lyssnade. Få saker gjorde sånt intryck som andra världskriget och bilderna fanns att se.
Min mamma måste ha gjort en barnvänlig tolkning av Nürnbergtribunalen och bestämmelserna om när ett brott begåtts på ”förmans befallning”. Enligt artikel åtta i stadgan slipper man inte ansvar. Sen finns det finlir, men utgångspunkten är att en order att begå brott inte ska åtlydas.
Det tog mycket lång tid innan jag visste vem som var jude, och inte. För det talade man inte om. Det var märkligt när jag i efterhand upptäckte den tystnaden och jag frågade aldrig varför den fanns. Men nu antar jag att det var för att ingen skulle pekas ut, utrotningen av judar kändes fortfarande som ett hot.
När Fokus skrev om undersökningen efter Hamas terrorattack analyserade Novus VD siffrorna och sade att siffrorna tydligt visar att många inte vågar ta ställning och önskar vara neutrala i frågan. ”Folk uppfattar nog detta som en oerhört känslig och invecklad konflikt med många lager och nyanser. Man tycker att det är för jobbigt att välja en sidas parti för att det blir ett så pass stort ställningstagande”.
Stödet för Ukraina efter Rysslands anfallskrig var unisont i Sverige. Men efter 7 oktober och den största massakern på judar i världen sedan Förintelsen, känns det jobbigt för gemene svensk att svara på frågor om utövad antisemitism.
Gemene svensk går sannolikt inte och skanderar Israelfientliga ramsor på de veckovisa demonstrationerna runt om i Sverige. Men vi får utgå från att bland dem går de fem procenten, som tyckte Hamas gjorde rätt den 7 oktober. Det fick s-politikern Zinaida Kajevic veta när hon höll tal i Malmö och hennes Hamaskritik blev utbuad.
Tittar vi utanför Sverige blir det inte ett dugg roligare. Economist gjorde nyligen en undersökning som visar att 20 procent av amerikanerna mellan 18 och 29 år tror att Förintelsen är en myt. I Sverige finns det fortfarande människor som demonstrerar mot mediernas rapportering om terrorattacken eller som påstår att Israel ljugit om våldtäkterna och grymheterna mot bebisar.
Man får leta sig tillbaka i tiden för att komma ur denna sjuka. Den 7 oktober 1939 landar det första numret av Einar Nermans tidning Trots allt! i offentligheten. Nerman skrev i sin ledare:
”Tyskland bör få fred på villkor att det nazistiska gangsterväldet helt utrotas, tyskarna återfår sin frihet och judarna sina mänskliga rättigheter.” Tidningen beslagtogs, som Björn Cederberg beskrev i en Understreckare i SvD 2020, och Ture Nerman åtalades i Stockholms rådhusrätt. Åklagaren fann artikeln vara brottslig enligt Tryckfrihetsförordningen 3:9: ”Smädliga, förgripliga eller till osämja syftande, omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater med vilka riket är i fredligt förhållande.”
Intressant idé, men den var fel.
Nerman försvarade sig själv men blev avbruten av domaren som inte önskade detaljerna om den ”påstådda terrorn i nazismens Tyskland”.
Talet om påstådd terror uttrycker den mentalitet som ingen jude ensam ska behöva försvara sig mot. För i så fall har vi redan facit. Aldrig mer, hette det och borde heta vareviga timme dygnet runt. Mer sjukstuga än Sverige är i dag är svårt att tåla. Nu ska jag inte klaga mer.
***
