Jag tar hellre en öl med Trump
Visst, han hävde ur sig många dumheter och var burdus och fräck. Men han var också rolig.
Toppbild: AP
Natten mellan åttonde och nionde november 2016 såg jag ett hav av människor på tv fulgråta, när det gick upp för dem att Hillary Clinton inte skulle bli president. Visst svider det att satsa på fel häst, men att se vuxna människor gruppgråta gör mig illa till mods. Det är cringe, som man säger nu för tiden.
Masshysterin tog inte slut vid gråten. Efter att Donald Trump svurits in minns jag hur någon slags mentala –och mediala – fördämningar släppte: det fanns inga gränser för hur illa tidningarna kunde skriva om den orangefärgade presidenten. Det var märkligt med vilken energi svenska medier hängde på. När det var som värst kändes det som om Dagens Nyheter snarare var en amerikansk tidning än en svensk.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På sociala medier var folk som förryckta. Ingen av de upprörda tyckarna hade amerikansk rösträtt. Deras största påverkan var nidbilderna på Facebook. Fascinerande många lägger tid på saker som egentligen inte berör dem. Ofta har de heller ingen större kunskap, har knappt läst en bok i ämnet, på sin höjd tragglat sig igenom en Wikipediasida. Men det stoppar dem inte från att tycka. Högljutt.
Var Donald Trump så usel att han förtjänade den ständiga skymfen? Jag vet inte. Jag minns världsläget mellan hösten 2016 och fram till pandemin i ett gyllene skimmer. Inga större krig, hoppfull ekonomi och relativt goda förbindelser mellan världens länder. Aldrig hade freden i Mellanöstern sett så lovande ut som när Trump satt vid makten.
Visst, han hävde ur sig många dumheter, var burdus och fräck. Men han var också rolig. Var det inte märkliga nonsensord på dåvarande Twitter (kom vi någonsin fram till vad han menade med covfefe?) så var det överraskande uttalanden. Oberäkneligheten och förmågan att skjuta från höften gjorde att vi åskådare aldrig hade tråkigt. Jag tror också att de egenskaperna fick andra världsledare att haja till och agera annorlunda än de först planerat. Ledare som överraskar kan förändra världen – förhoppningsvis till det bättre.
Stormningen av Capitolium blev ett snöpligt slut på en annars extraordinär presidentperiod. Joe Biden kom, pandemin fortsatte och ett pärlband av krig och oroligheter tilltog. Den enda spänning Biden har givit upphov till är nagelbitaren om huruvida han skulle orka perioden ut eller om demensen, alternativt döden, skulle hugga honom först.
I början av sommaren – redan innan den famösa debatten mellan Biden och Trump – talade jag med en USA-stationerad vän med insyn i amerikansk politik. Skulle Biden avgå av hälsoskäl? Min vän menade att det var svårt. Det fanns inga bra efterträdare och ingen gillade Kamala Harris. Hon ansågs dum och lat, även av sina egna.
Men presidentdebatten och mordförsöket, båda till Trumps favör, tvingade bort Biden. Dum eller ej – Harris är snygg, lagom mörk i hyn och kvinna. Det yttre är tyvärr viktigare än det man har att framföra. Kampanjen att lyfta henne och ge vinnarglans är i full gång, nätet översvämmas av AI-genererade bilder föreställande Kamala Harris som superhjälte. Man får ta i ordentligt för att toppa den redan ikoniska bilden av en blodig Trump med näven i luften.
Det är knappt tre månader kvar till amerikanska presidentvalet, varken cirkusen eller aporna är mina, men jag gillar att stå en bit ifrån och betrakta hur hysterin tilltar. Eftersom jag aldrig har tagit kraftigt avstånd från Trump händer det att jag blir kallad Trumpist. Det är utmattande att leva i en tid av polarisering där du avkrävs att ta tydlig ställning, vare sig det gäller vaccinsprutor, presidentkandidater, Mellanösternfrågor eller annat som egentligen är skit samma. Var inte vuxna människor vuxnare förr? Nu lever vi i skolgårdsmobbningens tidevarv, tyck rätt eller håll käft!
Om jag ändå ska tycka något så är det att Harris inte verkar särskilt briljant. Att se på hur man på ett panikartat sätt försöker haussa upp henne till seger, bådar inte gott. Tiden är knapp.
Visst vore det trevligt med en kvinnlig president men då får det gärna vara en som imponerar. Att Harris är medioker tar jag som en skymf mot USA:s alla kvinnor – och män. Å andra sidan betyder det att smarta människor är smarta nog att inte bli politiker.
Att Kamala Harris också tycks vara humorbefriad är olycksbådande. Hon är ingen människa jag skulle vilja ta en öl med. Hellre Trump, i så fall. För så röstar folk i gemen: genom förväntningar, förhoppningar och föreställningen om att kunna ta en öl med sin ledare. Risken för en ny tårflod är överhängande.
***
Läs även: Pippi på apokalypsen
