Jag tröstar mig med att jag är misslyckat kulturkonservativ

För första gången på flera månader måste jag tända arbetslampan. Det är varmt ute men mörkt inne. Sommaren checkar ut. Deppigt? Kanske för barn som måste börja skolan. Men för vuxna är det lekdags. Tid för La Rentrée – återkomsten till teatrar, konserthallar, böcker, utställningar. Allt det där som kallas kultur. 

Om man inte lever i Sverige förstås. Där är kultur grönsaksodling, strumpstoppning, falsksjungande Taube-amatörer och skogspromenader.  

Begreppet La Rentrée är förmodligen omöjligt att importera till oss där den franska entusiasmen över skickligt skapande har ersatts av en antropologisk kultursyn i vilken alla fritidssysselsättningar kan betecknas som kultur. Amatörism har i vårt kulturklimat ett högre värde än professionalism, den senare är ju förbehållen en elit. Utan att säga det högt tycker många fritidskulturella att sommarens mysiga kulturliv så här års avbryts på ett otrevligt sätt. Professionella skådespelare framför texter yrkesförfattare skrivit. Att utbildade musiker avlöser Taube-skrålandet är förmodligen en fara för demokratin. För att nu inte tala om att någon snorkig typ som studerat måleri i åratal i stället för att gå en sommarkurs där det serverats fler koppar örtte än konstföreläsningar får ställa ut på ett fint galleri. Kulturhösten är helt enkelt en enda lång förolämpning av medborgarna. 

Själv tillhör jag den utdöende generation som finner konstverken viktigare än kulturpolitiken. Att vara så osunt intresserad av kultur är ett tecken på att jag är med i dinosaurieklubben DKK, DeKulturKonservativa. Men som Groucho Marx påpekade: vem vill vara medlem i en klubb man släpps in i?  

Jag tröstar mig med att jag är misslyckat kulturkonservativ. Allt ändras ju; politiken, klimatet, estetiken – ja, till och med cellerna i min kropp. Det går inte att leva i det förflutna. Den som gillar kultur måste vara generös inför det nya. 

Koketterande självkritisk (sådana är vi lömska kulturmän!) funderar jag på om denna besatthet av kultur som inleddes i tonåren fått mig att missa något viktigt. Svaret är förstås jakande. Men jag vägrar bekymra mig. Inte heller vill jag dra vapen i något kulturkrig. Dessutom är det trevligare att möta det nya med ett leende än med gnäll. Denna kulturhöst ser jag fram emot både klassiker och nya verk. Och jag tänker gå på amatörteatrar och lyssna till musik okända skickar mig i hopp om att bli recenserade. Generositet bör styra kulturlivet och kulturpolitiken. Konsten behöver inte vara bra för biceps, våtmarker eller ens för demokratin. Den behöver bara finnas och likt solen var dag värma världen. 

Semiotikern Roland Barthes talade en gång om litteraturens trädgårdar. Jag föreställer mig att man kan promenera i denna trädgård ett helt liv utan att tröttna. Den är stor, oplanerad, omöjlig att överblicka. Både dinosaurier och dagsländor får plats. Denna sommar har jag för säkert tjugonde gången läst om Joyces Odysseus. Och för första gången har jag läst Åsa Maria Krafts diktsamling enkel cellulosa. Bägge är svårlästa, bägge retar mig, bägge ger ett nästan fysiskt välbefinnande av att besöka ett okänt landskap.  

Så den osorterade, delvis skräpiga, ständigt föränderliga kulturträdgården behöver ingen väktare med uttalad värderingsgrund. Kulturkrigen må rasa, kulturpolitikerna svamla på om värderingsgrunder och populisterna gnälla på offentlig konst. Kulturens trädgård består. Jag ser fram mot La Rentrée och blir gärna retad för denna krönika. Både amatörer och proffs vet att mycket god kultur har fötts ur misstag…

***

Läs även: Sommaren har besegrat mina fördomar

Läs även: Började tiden med en antik kastrering?