Jag underskattade Milei

Möjligen spelar det roll att mamma brukade sjunga om Fritiof under min barndom. Ni vet han som kom ridande till Samborombon, en liten by förutan gata, den ligger inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten och med pampas bakom sig många hundra gröna mil. Sen uppväxten bär jag nämligen inom mig en romantisk längtan till Argentina. Och om allt går i lås kommer jag att fira nyår där. Vilket egentligen inte har något att göra med att Javier Milei i dagarna firar ett år på presidentposten, även om detta faktum inte precis har minskat nyfikenheten, tvärtom.  

När jag först hörde talas om Milei under förra höstens valkampanj var han omsorgsfullt processad genom internationella mediers filter och framstod som en rätt bisarr, polisongförsedd Trump-wannabe som viftade med en motorsåg närhelst han fick chansen. Men någon månad efter makttillträdet hörde jag en intervju med Milei i en amerikansk podd och insåg att jag helt hade missbedömt mannen. Här talade en skolad nationalekonom med betydande insikter i både vad som gör länder framgångsrika och vad det är för fel på Argentina. 

Under mina egna studier för länge sen hölls faktiskt just Argentina fram som ett varnande exempel i kursen i ekonomisk geografi. På några decennier hade de korrumperade och populistiska peronisterna förvandlat ett av jordens rikaste länder till ett fattighus som ständigt lånade pengar utomlands och lika ständigt gjorde statsbankrutt. Milei visste allt detta och berättade om det i podden, men inte nog med det: han hade också en radikal plan för att få bukt med korruptionen och misshushållningen.  

Under det senaste året har den ytterst excentriske presidenten genomfört ett ultraliberalt och världsunikt ekonomiskt och politiskt fullskaleexperiment. Trots motstånd från kongressen och de styrande klasserna, La Casta, har hans administration initierat 3500 reformer för att få ordning på nationen. Inflationen har sjunkit från galloperande till hanterbara nivåer. Statsfinanserna börjar komma i balans. Och nästa år väntas en stark tillväxt efter årets stålbad. Samtidigt är börsen i Buenos Aires upp 125 procent. 

Argentina har fortfarande gott om bekymmer att ta tag i, men det är inte utan förväntningar som jag beger mig till Samborombon snart. 

***

Läs även: Ett makalöst år med excentrikern Milei

Läs även: Ett omöjligt uppdrag