Jag vänder samtiden ryggen

För tio år sedan skrev jag en radioessä om att undvika nyheter. Sedan dess har nyhetsvägrarna blivit mångtaliga sägs det, ändå ser jag vännerna trycka mobiltelefonen mot örat för att höra det senaste om Trump, vapenvilan i Gaza eller det svenska skidlandslagets missöden. Varför? De kan ju ändå inte ändra historiens gång. 

Möjligen har intresset för omvärlden med den egna åldern att göra. Som 18-åring enades jag och en vän att vi inte kunde fortsätta träffas eftersom jag läste nyheter och trodde världen kunde förändras, medan Peter, som den österrikare han var, läste Wittgenstein och ansåg att allt av betydelse händer i språket. Så våra samtal tystnade. 

Nu är det jag som vid möten med vänner finner politiska åsikter tråkiga och i stället vill tala om filmer, konst och teater – och gärna gamla verk. Men politiken brukar vinna bland äldre människor så när det blir för jobbigt har det hänt att jag flyttat till barnbordet. Där blir jag mer överraskad och på gott humör när jag hamnar i ett samtal om varför oskarpa bilder kan vara bättre än tydliga. 

Men det räcker inte med att vända ryggen mot den förment vuxna samtiden, man måste byta samtid. Svaret på frågan om man ska ta tåget till framtiden eller ej är att ta sig till en annan station. Till den förflyttningen behövs bara lite nyfikenhet. På väg till gymmet ser jag i ögonvrån en ny bok i ett skyltfönster som intresserar mig eftersom jag tror att den handlar om matlagning, något jag som frankofil ägnar sanslöst mycket tid. Kanske dags att prova något enkelt recept?  

Men Zenkockens handbok är skriven på tolvhundratalet och handlar inte om recept utan om hur man ska förhålla sig till omvärlden. Den går också att läsa som råd om hur ska bli leva väl och bli lycklig. Medan nyheterna maler sina oändliga upprepningar i bakgrunden slår det mig att avståndet från att inte vara irriterad, till att vara lycklig är värt att studera. Kanske borde politiker tala mer om möjligheten att vara lycklig, än att förklara allt som är fel. Kanske borde jag vara delaktig i stället för avståndstagande? 

Kyokuns text på fjorton sidor kretsar kring konsten att vara uppmärksam. Hierarkin i klostret är sträng och kockens uppgift naglas fast i detalj. Allt arbete, också något så banalt som att skölja riset, ska inte bara göras med uppmärksamhet utan med kärlek. Kokkärlen, ingredienserna, handhavandet – allt ska utföras som om livet hängde på det. Vilket det förstås i förlängningen gör. 

Voltaires berömda slutord i romanen Candide lyder: "Låt oss odla vår trädgård". Eftervärlden har tolkat som sarkastiskt. Candide är ju skriven i polemik mot matematikern och filosofen Gottfried Wilhelm Leibnitz som hävdade att Gud likt en dataspelare hade massor med val när han skapade "den bästa av alla möjliga världar". Som inlägg i teodicédebatten är det värt att ironisera över, men uppmaningen ord om att odla sin trädgård kan också tolkas som att Voltaire gör en måttfull värdering av människans möjligheter. För att parafrasera Wittgenstein: man kan bara göra det som är möjligt att göra. 

Jag bugar för bysten av Voltaire och stärkt av texten om zenkocken vänder jag samtiden ryggen, men inte i förakt eller vrede utan för att bli bättre i mitt yrke som lyckligtvis inte är att laga mat åt zenmunkarna utan att skriva. Och om jag nu följer råden om hur riset ska sköljas blir jag förhoppningsvis inte bara en bättre kock utan mer upplyst. Kanske blir jag till och med så vis att jag förstår vännerna som missbrukar nyheter. 

***

Läs även: Spontanitet är för losers

Läs även: Filmgrälet i Göteborg var oundvikligt