Jag vill inte äcklas när jag ser Palestinaflaggan

Ett år har gått sedan Hamas massakrer i södra Israel den sjunde oktober. Det har varit ett bedrövligt år, i många stycken bisarrt.  

Jag kan inte smälta karavanerna med jublande grupper som på svenska gator och torg viftade med palestinska flaggor och firade, trots att deras landsmän just våldtagit och mördat 1 200 människor, och kidnappat flera hundra.  

Varje vecka drar demonstrationståg förbi den judiska Hillelskolan i centrala Stockholm. De stannar alltid i jämnhöjd med skolan för att aggressivt skandera ”Israel mördare” och ”Sluta döda våra barn”. De är inte många, men har en kraftig ljudanläggning, megafoner och trummor som ekar dovt mellan fasaderna. Många maskerar sig och låter stora palestinska fanor vaja. Ibland följer en fradgande Greta Thunberg med som trofé.  

I början marscherade tågen till israeliska ambassaden. Det kan jag förstå, en ambassad representerar sitt land. Men vad representerar en judisk skola?  

Mina barn och deras skolkamrater är traumatiserade. De hoppar till så fort de hör trumslag, och ryggar tillbaka för de fyra färgerna som bildar den palestinska flaggan.  

Det gör ont att se min elvaårige son dra kepsen över kippan innan han går ut. För ett år sedan förstod han inte att det finns människor som hatar honom, bara för att han är jude. Barn ska aldrig dras in i de vuxnas konflikter. Det gäller alla barn, även dagis- och skolbarnen på en svenskjudisk skola.  

En bok i min bokhylla, Vem säger vad? av Martin Blecher, har en israelisk och palestinsk flagga på ryggen. Den vänder mina barn så att bokryggen pekar inåt och blir osynlig. Jag vänder den rätt, de vänder bort. Igen och igen.  

Även jag äcklas numera av den palestinska flaggan. För mig har den blivit likställd med ett utplånande av det judiska folket. Så fort jag ser den kommer nazisternas hakkorsflaggor för min inre syn. Jag kämpar mot ryggmärgsreflexen, tänker att den israeliska säkert väcker samma känslor hos svenska palestinier. På båda sidor om konflikten pågår lidande, men när demonstranterna stannar och skriker framför judiska skolan så kokar jag.  

David Stavrou påminner i sin artikel ”Den svenska debatten påverkar inte kriget i Gaza” (SvD 2024-09-29) att Hamas är ett uttryck för den del av Palestinas nationella rörelse som historiskt stod nära Nazityskland. När propalestinska organisationer sprider Hamas cocktail av antisemitism, fascism, homofobi och fundamentalistisk jihadism har judar svårt att inte uppfatta Hamas som nazister.  

Yttrandefrihet och demonstrationsrätt är en grundbult. Det finns ungefär elva tusen andra gator i Stockholm där den kan utövas, för att undvika att ge judiska barn, deras föräldrar och morföräldrar generationstrauma i en tid som på många sätt liknar den före Förintelsen.  

Rapporten ”Antisemitismen i Sverige efter den 7 oktober” (Göteborgs universitet, Segerstedtinstitutet 2024-09-30) är sorglig läsning. Många nordiska judar uppfattar att samhället och demokratiska institutioner har uppvisat en ökad tolerans för hat mot judar. De söker sig i hög grad bort från offentliga sammanhang, och den omedelbara chocken efter sjunde oktober 2023 har utvecklats till en bestående otrygghet. Samhällets undfallenhet och oförmåga att förstå antisemitism, hatet på sociala medier och de ständiga demonstrationerna har lett till overklighetskänslor och nedstämdhet.  

Jag vet att det inte är alla demonstranters avsikt, men varje pro-palestinsk demonstration blir en förlängning av sjunde oktober. Och varje jude funderar i dag på om det är dags att packa väskorna och flytta. Den stora skillnaden mellan 1930-talet och nu, är att för hundra år sedan fanns ingenting att fly till. Nu finns Israel. Trots att landet det senaste året dagligen har beskjutits av raketer från Gaza, Libanon, Jemen och Iran har alla israeliska medborgare – oavsett härkomst – tillgång till skyddsrum, och med skydd av försvarssystemet Iron Dome är skadorna hittills minimala. Alla hoppas på ett varaktigt eldupphör på diplomatisk väg, men i nödfall får man kriga sig till fred.  

Det judiska folket har nyss firat nyår, rosh hashana. Ett mörkt år 5784 är slut, kanske ljusnar det 5785. Mitt i min pessimism gror hoppet att både den palestinska och israeliska flaggan en dag ska ge reaktioner av glädje i alla läger. Till dess ställer jag tillbaka Blechers bok med flaggorna på ryggen, vänjer barnen att se dem båda sida vid sida. De som med uppriktighet demonstrerar för ett fritt Palestina borde följa mitt exempel.  

***

Läs även: Det finns tjej-Hitlers överallt

Läs även: Att försvara en massaker