Jamal El-Haj – ett bondeoffer i ett elakt politiskt spel
Efter en intervju i GP fick jag större förståelse för hans agerande i samband med den uppmärksammade Palestinakonferensen.
Toppbild: TT
Vad det än gäller vill pappa att Sverige ska vinna och Turkiet förlora. Om Sverige spelar en VM- eller EM-match i fotboll är jag alltid rädd att min pappa kommer att få hjärtinfarkt. Pappa är i grunden en lugn, vänlig och glad person, men när Sverige spelar blir han en helt annan. Han skriker och gormar och hoppar framför Tv. En gång frågade jag honom vem han skulle heja på om Sverige och Kurdistan spelade.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Han svarade att han skulle sitta lugnt i soffan och njuta av matchen. Det kommer pappa aldrig att få uppleva, men han har hittat en balans och tillåter sig att vara både kurd och svensk när det gäller fotboll. Men när det gäller politik är min pappa en kurdisk nationalist som också har försökt inpränta i oss att vi måste kämpa för kurdernas rättigheter.
När jag kom in i riksdagen 1994 som den första kurden i ett parlament förväntade sig pappa och min farbror Mahmut att jag skulle vara beredd att ta emot representanter för kurder i Sverige och från Kurdistan. Till att börja med tog detta mycket av min tid. Även mitt parti förväntade sig att jag skulle delta på olika kurdiska möten och vidarebefordrade som rutin inbjudningarna till mig. Efter att ha talat på några kurdiska möten och ständigt fått den orimliga frågan vad jag som riksdagsledamot skulle göra för kurderna, insåg jag att jag skulle hamna i en utpressningssituation. ”Om du inte går våra ärenden röstar vi inte på dig” var det underförstådda budskapet. Jag meddelade partiet att jag inte ville delta i några kurdiska möten och föreslog att partiet som regel borde skicka etnisk svenska riksdagsledamöter till de olika invandrarföreningarna.
Mina föräldrar var besvikna över att de inte fick visa upp sig tillsammans med mig på kurdiska möten. De fick utstå kritik för att jag inte engagerade mig tillräckligt i kurdfrågan, utan valde att prata om hedersförtryck, homosexuellas rättigheter och islamismen. Det här var i början av 2000-talet, långt före IS framfart i Kurdistan. Det var inte lätt för mig att se mina föräldrars stolthet övergå i besvikelse. Jag har funderat över hur jag kunde vara så självständig gentemot den kurdiska gruppen. Min förklaring är att jag var trygg i mitt socialdemokratiska sammanhang. Anna Lindh och Ann-Sofie Hermansson var goda vänner, liksom Leif ”Blomman” Blomberg och Ingela Thalén, och fanns alltid där för mig. Jag hade också mentorer i den äldre generationens socialdemokrater. Jag tänker på Sten Andersson, Gertrud Sigurdsen och Lisbeth Palme, som var stränga men varma människor.
Varför kom jag att tänka på det här nu?
Jo, onsdagen den 12/2 läste jag en intervju med riksdagsledamoten Jamal El-Haj i GP.
För ett år sedan blev Jamal El-Haj utesluten ur det socialdemokratiska partiet. Förklaringen var att han hade ringt ett samtal till Migrationsverket för att begära upplysningar om läget i ett migrationsärende. För mig var det överraskande att just detta skulle fälla avgörandet. Under de år jag har bott i Sverige har jag hjälpt många människor med kontakter med myndigheter, vårdcentraler och hyresvärdar. Bor man som jag i Tensta får man vänja sig vid att folk behöver hjälp. Jag har till och med utnyttjat min ställning som riksdagsledamot för att påskynda ett medborgarskapsärende. Min faster Şukran kände en kvinna vars pappa låg döende i cancer hemma i Turkiet. Pappans enda önskemål var att få träffa sin dotter, som han inte hade sett på 22 år. Kvinnan var politisk flykting och enda möjligheten var att hon fick svenskt medborgarskap så hon kunde åka dit. Pappan dog några dagar efter det att de hade träffats. Jag är glad över att jag bidrog till den återföreningen.
Min kritik mot Jamal El-Haj hade inget med migrationsärendet att göra utan utgick från intervjun i DN (24/1) och framför allt hans förklaring varför han deltog i en Hamaskopplad konferens. Jamal El-Haj sade bland annat ”Hade jag inte deltagit så hade jag inte kunnat se min mamma eller mina palestinska vänner i ögonen”.
Det gjorde mig betänksam att Jamal El-Haj inte såg sitt riksdagsuppdrag skilt från sina plikter mot sin familj och sin etniska grupp. Men efter intervjun i GP fick jag större förståelse för hans agerande i samband med den uppmärksammade Palestinakonferensen. Hans förklaring att partiet uppmuntrade honom att odla kontakterna med sin etniska grupp låter trovärdig, eftersom jag har egna erfarenheter. Det kan inte ha varit lätt att först uppmuntras att odla sina kontakter i den etniska gruppen och plötsligt få order att dra sig undan och sedan ensam få bära förakt, hat och hot.
För mig framstår Jamal El-Haj mest som ett bondeoffer i ett elakt politiskt spel.
***
Läs även: Kulturkrocken mellan Kurdistan och Sverige var ingenting
Läs även: Våga ta strid mot fundamentalisterna
Vad det än gäller vill pappa att Sverige ska vinna och Turkiet förlora. Om Sverige spelar en VM- eller EM-match i fotboll är jag alltid rädd att min pappa kommer att få hjärtinfarkt. Pappa är i grunden en lugn, vänlig och glad person, men när Sverige spelar blir han en helt annan. Han skriker och gormar och hoppar framför Tv. En gång frågade jag honom vem han skulle heja på om Sverige och Kurdistan spelade.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Han svarade att han skulle sitta lugnt i soffan och njuta av matchen. Det kommer pappa aldrig att få uppleva, men han har hittat en balans och tillåter sig att vara både kurd och svensk när det gäller fotboll. Men när det gäller politik är min pappa en kurdisk nationalist som också har försökt inpränta i oss att vi måste kämpa för kurdernas rättigheter.
När jag kom in i riksdagen 1994 som den första kurden i ett parlament förväntade sig pappa och min farbror Mahmut att jag skulle vara beredd att ta emot representanter för kurder i Sverige och från Kurdistan. Till att börja med tog detta mycket av min tid. Även mitt parti förväntade sig att jag skulle delta på olika kurdiska möten och vidarebefordrade som rutin inbjudningarna till mig. Efter att ha talat på några kurdiska möten och ständigt fått den orimliga frågan vad jag som riksdagsledamot skulle göra för kurderna, insåg jag att jag skulle hamna i en utpressningssituation. ”Om du inte går våra ärenden röstar vi inte på dig” var det underförstådda budskapet. Jag meddelade partiet att jag inte ville delta i några kurdiska möten och föreslog att partiet som regel borde skicka etnisk svenska riksdagsledamöter till de olika invandrarföreningarna.
Mina föräldrar var besvikna över att de inte fick visa upp sig tillsammans med mig på kurdiska möten. De fick utstå kritik för att jag inte engagerade mig tillräckligt i kurdfrågan, utan valde att prata om hedersförtryck, homosexuellas rättigheter och islamismen. Det här var i början av 2000-talet, långt före IS framfart i Kurdistan. Det var inte lätt för mig att se mina föräldrars stolthet övergå i besvikelse. Jag har funderat över hur jag kunde vara så självständig gentemot den kurdiska gruppen. Min förklaring är att jag var trygg i mitt socialdemokratiska sammanhang. Anna Lindh och Ann-Sofie Hermansson var goda vänner, liksom Leif ”Blomman” Blomberg och Ingela Thalén, och fanns alltid där för mig. Jag hade också mentorer i den äldre generationens socialdemokrater. Jag tänker på Sten Andersson, Gertrud Sigurdsen och Lisbeth Palme, som var stränga men varma människor.
Varför kom jag att tänka på det här nu?
Jo, onsdagen den 12/2 läste jag en intervju med riksdagsledamoten Jamal El-Haj i GP.
För ett år sedan blev Jamal El-Haj utesluten ur det socialdemokratiska partiet. Förklaringen var att han hade ringt ett samtal till Migrationsverket för att begära upplysningar om läget i ett migrationsärende. För mig var det överraskande att just detta skulle fälla avgörandet. Under de år jag har bott i Sverige har jag hjälpt många människor med kontakter med myndigheter, vårdcentraler och hyresvärdar. Bor man som jag i Tensta får man vänja sig vid att folk behöver hjälp. Jag har till och med utnyttjat min ställning som riksdagsledamot för att påskynda ett medborgarskapsärende. Min faster Şukran kände en kvinna vars pappa låg döende i cancer hemma i Turkiet. Pappans enda önskemål var att få träffa sin dotter, som han inte hade sett på 22 år. Kvinnan var politisk flykting och enda möjligheten var att hon fick svenskt medborgarskap så hon kunde åka dit. Pappan dog några dagar efter det att de hade träffats. Jag är glad över att jag bidrog till den återföreningen.
Min kritik mot Jamal El-Haj hade inget med migrationsärendet att göra utan utgick från intervjun i DN (24/1) och framför allt hans förklaring varför han deltog i en Hamaskopplad konferens. Jamal El-Haj sade bland annat ”Hade jag inte deltagit så hade jag inte kunnat se min mamma eller mina palestinska vänner i ögonen”.
Det gjorde mig betänksam att Jamal El-Haj inte såg sitt riksdagsuppdrag skilt från sina plikter mot sin familj och sin etniska grupp. Men efter intervjun i GP fick jag större förståelse för hans agerande i samband med den uppmärksammade Palestinakonferensen. Hans förklaring att partiet uppmuntrade honom att odla kontakterna med sin etniska grupp låter trovärdig, eftersom jag har egna erfarenheter. Det kan inte ha varit lätt att först uppmuntras att odla sina kontakter i den etniska gruppen och plötsligt få order att dra sig undan och sedan ensam få bära förakt, hat och hot.
För mig framstår Jamal El-Haj mest som ett bondeoffer i ett elakt politiskt spel.
***
Läs även: Kulturkrocken mellan Kurdistan och Sverige var ingenting
Läs även: Våga ta strid mot fundamentalisterna
