Jane Magnusson: Ballare i Bollywood

Mannen har spelat i 111 långfilmer. Han har producerat 18 och skrivit 11. Han har en publik på en miljard trogna fans i hemlandet och säkert några miljoner till ute i världen. Han är 84 år gammal och har fått alla priser en skådespelare kan få. Vad sägs till exempel om the Film Goers’ »Mega Movie Maestro of the Millennium«.

Förra veckan var han i Sverige för att inviga en liten filmfestival. Jag föreställde mig ett enormt presspådrag nere på filminstitutet. Det var ju som Clarke Gable uppstått från de döda och besökt vår lilla avkrok. Men icke. När legenden Dev Anand gästade Stockholm fick han inga mikrofoner i ansiktet, inga fotoblixtar, inga löp. Så eurocentrisk eller Amerikacentrerad är vår trötta kultur. Vi kör några varv till om Persbrandt i stället och säljer lösnummer på vår älskade alfa-akoholist.

I somras blev det ett jävla liv när en arkitekt ville bygga ett runt badhushotell mitt i Riddarfjärden. Folk blev sanslöst upprörda, det skrevs spaltmeter. Någon på DN tyckte att Riddarfjärden var en av våra mest natursköna vatten. Hallå? Naturskön? Riddarfjärden är ett vattendrag omgärdat av flerfiliga vägar, lokaltrafik och höghus. Nu i helgen tog DN återigen upp det där badhuset och frågade sig vad det är för fel med Stockholms arkitektur. Varför tar allt sådan tid? Vad är det för stad vi skall ha? I en tillhörande enkät lyckades bara två av tio tillfrågade experter uppvisa att de brydde sig om något mer än utsikten från deras innerstadsfönster. Heja Gunilla Bandolin och Jan Åman som ansåg att problemet med Stockholm inte var skönheten utan segregationen. »Lyckas vi skapa en integrerad ytterstad skapar vi ett monument som en urbaniserande omvärld desperat ropar efter!« skriver Jan Åman.

Segregationen i Stockholm gör också att Googoosh kan sälja slut på Hovet och ställa till med folkfest utanför, samtidigt som intilliggande Aftonbladet tittar ut genom redaktionsfönstret och undrar vad fan som pågår. Ett hav av iranier som lyssnar på något etnoaktigt. Ja ja, ring Persbrandt. Se vad han har på gång …

Dev Anands besök bevakades dock av indiska tidningar. Jätten Hindustan Times skrev att den svenska publiken verkligen uppskattade de indiska filmerna som visades, särskilt musiken. De skrev till och med om själva festivalen – Sweden India Film Association – och citerade Dev Anands välkomsttal i vilket han förklarade att han var mycket glad över att få komma till Sverige. Att här var mycket vackert och att han kunde tänka sig göra film här.

Tyvärr missade de att rapportera om slutklämmen på Devs fina tal. Det bästa jag hört på länge, något helt uppfriskande och otippat för en segregerad stockholmare som jag själv. Sköna Dev står där helt lugn och leende och säger något i stil med: Fan, ni svenskar, ni har det ju bra här. Jag har sett någon film ni har gjort, vad heter han nu igen, Ingmar Bergman! Och jag älskar Ingrid Bergman. Ni har ju ett filminstitut och vackra miljöer. Det finns ingen anledning att ni inte skall kunna ta er lite i kragen och göra storfilmer. Samarbeta med oss lite. Vi kan hjälpa er på traven så ni kommer i gång. Han ler när han säger det, menar absolut inget illa, men vi sitter ju i filminstitutets lilla biograf, utan någon röd matta och utan något pressuppbåd och han måste ju trott att vi är värsta lantisarna. Vilket vi faktiskt är.

Vad gäller filmproduktion ligger Indien ljusår framför oss. Vi skulle verkligen behöva deras råd och stöd men vi är så hopplöst ointresserade. För utan segregation blir det svårt för innerstadsstockholmaren att fortsätta leva i tron att vi är bäst