Jane Magnusson: Hur man köper vänner

Det står fyra barn på en skolgård. De är lite utanför resten av skolgänget och har liksom slängts ihop i ett hörn av skolgården. De är inte mesiga direkt, bara lite mindre än de andra, lite tystlåtnare. Lite enklare och lite tråkigare.

Barnet längst bort i kvartetten är Norge. Norge ler och är lite hurtigt på något sätt. Man ser att de andra barnen skojar med Norge. Tar Norges mössa och kastar omkring. Inte något jätteelakt skämt men ändå.

Det barnet som kastar allvarligast är naturligtvis Finland. Det kan vi se på ängsligheten, hur barnet hela tiden sneglar mot ett annat barn och gör precis som det barnet säger. Finland har till och med lärt sig snacka som detta barn. Lite brytning finns det visserligen men man hör att det är samma språk. Finlandssvenska, alltså. Barnet som Finland hänger efter är alltså Sverige.

Sverige som skojat bort Norge och som inte riktigt gillar Finland. Sverige vill hela tiden titta förbi sina kompisar och sneglar på de coola större barnen. De på andra sidan skolgården – Amerika, Indien, Kina. De i rökrutan – Frankrike, England, Italien.

Men eftersom de är så långt bort och så överlägsna tittar de aldrig tillbaka. Sverige får nöja sig med att hänga efter Danmark – det fjärde barnet – upp i skolgårdens norra hörn.

Men Danmark vill inte hänga med någon alls och Sverige är ett ensamt land. Kompisarna vi kan få stöter vi undan. Kompisarna vi vill ha spelar i en helt annan division. Hur fångar man dem, undrar Sverige och ligger vaken på nätterna. Hur får man coola kompisar?

Ja, för det första skall man ju inte bry sig om cool-faktorn. Sverige borde inte driva med Norge och ignorera Finland. Sverige borde bjuda över dem på fika och kalas och saft och bullar och be Danmark dra åt skogen. Men sådan är inte Sverige. Sverige vill ha stora viktiga kompisar och undrar varför alla de andra kidsen ställer upp för varandra när det blir jobbigt. Ingen har någonsin ställt upp för Sverige som står där ensamt och längtar.

Sverige fattar inte att vänskap går ut på att vara någon att räkna med, att stödja, vara där i ur och skur. Det vill och orkar inte Sverige som är lite lat och feg och självbelåten och tänker mest på sig själv dagarna i ända. Kanske kan man köpa kompisar på något sätt, tänker Sverige. Bistånd är ju populärt men det ger man bara till de riktiga förlorarna på skolgården. Sådana vänner vill inte Sverige ha. Hur får man de coola? Med godis? Med lyx? Med sånt de inte behöver men ändå vill ha? Vi delar ut något, tänker Sverige i stället. Ett pris av något slag. Det går fort och är inte så dyrt och då vill alla vara Sveriges kompis. I alla fall en gång om året kommer de komma hit och hämta sitt pris, ta kungen i hand och Sverige får lite ryggdunkningar. Nästan som att ha riktiga vänner, fast utan allt besvär. Nästan som att vara cool själv, en liten stund i alla fall. En smakdomare på vad som skall premieras och hyllas. Man får vara Alex Schulman en liten stund.

Så är det med Nobelpriset. Svårare är det inte. Medaljen är gåvan man ger till folk som är mycket coolare som man vill bli kompis med. Festen ordnar Sverige eftersom ingen annars hade hälsat på. Men nu har de kloka pristagarna börjat genomskåda hela farsen. Jelinek kom inte, inte Pinter heller och Doris Lessing orkar inte ens spela in ett tack och en föreläsning utan sänder något så ocoolt som en förläggare att sköta alltihop. Nu står Sverige däruppe i hörnet igen och funderar. Hur var det man gjorde för att få kompisar? Vad har jag lärt mig av detta? Tänk! Tänk! Tänk!