Jane Magnusson: Fakta och fiktion

Året är 1986 och Bernard Cooper har inte pratat med sin far Edward Cooper på ungefär en månad. Sist var det i Los Angeles, hos Toyota-handlaren. Edward skulle ge Bernard en bil i present och förhandlade armar och ben av säljaren men lämnade bilen kvar. Vänta bara, säljaren ringer snart med ett ännu bättre pris. En månad går och i stället för telefonsamtalet han väntat på får Bernard ett brev. En tråkig räkning, tänker han innan han öppnar kuvertet och får något ännu tråkigare, eller oönskat i alla fall. En kostnadsberäkning på sitt liv sammanställd på faderns brevpapper. Med poster som: mat, kläder, terminsavgifter, tillfälligheter, har Edward räknat ut att sonen kostat honom två miljoner dollar. Toyotan är bortglömd, pappan vill ha pengarna tillbaka.

»The Bill from My Father« (Simon & Schuster, februari 2006) är Bernard Coopers berättelse om sin excentriska, Cadillac-körande och mycket snåla macho-far – skilsmässoadvokaten Edward Cooper.

Tjugo år efter räkningen skickades är Bernard Cooper en framgångsrik författare, med böckerna »Maps to Anywhere«, »Truth Serum« och »A Year of Rhymes« har han fått motta det prestigefyllda PEN/Ernest Hemingway Award. Inget som imponerat på fadern, ingen av sonens böcker har han läst. Mötena de två emellan är så fel och klumpiga och uppriktigt återgivna att läsaren lider och skruvar sig. När fadern dör går Bernard igenom hans papper och försöker förstå honom. Liken som ligger begravda i pappa Edwards arkiv gör det omöjligt.

Hur skall man minnas sin fader? Får man skriva vad som helst om någon som dött? Bernard begriper att faderns handlingar varit egocentriska och elaka men vill förlåta honom och ursäkta allt. Konstruera ett minne som han kan leva med av en avliden han inte stod ut med vid liv.
Eller vänta lite. Det är något skumt med »The Bill from My Father«.

Folk säger för bra saker. Ofta sker det omöjliga. Så är fallet med kvinnan Cooper beskriver, hon som har en tupp hemma vilken gör allt tuppar brukar göra trots att den fått huvudet avhugget för flera veckor sedan.

I »The Bill from My Father« tänker jag flera gånger att det här inte är möjligt, stackars Bernard, hur har han stått ut. Finns den här typen av familjer, äktenskap, relationer, allt. Svaret är givetvis nej. Cooper hittar på.

På USA:s litterära scener har fantasin blivit alltmer förbjuden. När författaren James Frey faktagranskades och det visade sig att han inte gjort allt han hävdade att han gjort i boken »A Million Little Pieces« ville läsarna ha pengarna tillbaka. När det visades att JT Leroy bara var en pseudonym och att det inte fanns en prostituerad trailer-trash-transa som satt och skrev om sitt liv blev publiken upprörd. David Sedaris – USA:s roligaste författare – faktagranskades nyligen av tidningen The New Republic som kom fram till att Sedaris överdrev i sina hysteriska uppväxtskildringar. Hans gitarrlärare var inte alls en dvärg – han var bara kort! Skandal!

I den litterära nättidningen Swink hittar jag en kort personlig essä av Bernard Cooper med titeln »Make It Good«. En väninna drar historien om killen Johnny för Cooper varje gång de ses och ser alltid till att renovera, bygga ut, måla om det som hände Johnny.

Deras årliga möte närmar sig och Cooper är förväntansfull. Livet är kort, vi har inte mycket tid kvar, gör det vackert, berätta mer än vad som finns, överdriv, hetsa, skapa. Låt Johnnys smeknamn sträcka ut sig som en limousin, låt namnets alla bindestreck överträffa motorvägens mittenstreck i antal: »Go on, I want to tell her, make it good.«

Som Toni Morrison säger: Det är skillnad på sanning och fakta.