Jane Magnusson: Livet i olika högar
Under våren har jag sorterat min mycket vackra kropp i två högar.Den ena är större och bättre än den andra. Den innehåller ett par felfria gnistrande konsttänder av krypskjutet elfenben, benförlängare i massiv titan, Texas-bröst i hårdsilikon med matchande läpp- och kindförstärkare i vårens modefärg – gris.
Kevlarnaglarna kan man inte skjuta sönder ens med gevär. Inne i pyttehjärnan har jag ett avancerat partymicrochip inställt på nivå sju.
Det utlöser skrattsalvor och ungdomlighet var femte minut. På fingret har jag en avundsvärd fransk preventivmedelsstav (ser ut som en smaragd) och överallt löper milslängder med kirurgbroderi som censurerar bort allt besvärligt: ålder, kön, etnicitet och förmågan att uttrycka sorg, missnöje, smärta och annat som är obehagligt och inte så snyggt.
Den andra högen består av organ. Kött och ben och sådant jag föddes med som lyckligtvis kommer att ruttna bort. Kvar blir det som jag vill bli ihågkommen för. Inte bara kvar i minnet hos dem jag lämnar efter mig utan kvar på riktigt. Prydligt liggande i den lite större högen.
Mitt fantastiska liv har jag också i två travar. Den stora trevliga som jag visar upp och den lilla fula som ingen känner till. Jag vet knappt själv vad som ligger där och skräpar. Den är stor så in i helvete men jag kallar den alltid liten.
Med samtal är det likadant. En brahög och en dålighög. Vilken som är störst beror på humöret och på sorteringsmetoden jag använder när jag pratat färdigt för dagen. Har jag pratat med andra? Har jag helst pratat om mig själv? Ofta pratar jag inte med någon. I dag har jag ändå pratat oavbrutet hela dagen. Varje konsonant och vokalkombination har jag testat. Jag har uttalat alla ord jag kan i alla tänkbara kombinationer. Allt lät riktigt trist. Till slut var jag tvungen att säga till på skarpen:
– Nej, nu måste jag sluta prata med mig själv.
Bra? Dåligt? I vilken hög lägger man en sådan replik?
Vissa tankar vet jag inte heller vad jag skall göra med. Jag har till exempel funderat på fredspriset en hel del. Hur utdelning att kommer se ut i framtiden och sådant. Jag har presenterat tankarna för bekanta:
Snart räcker det med att få ordning på sitt liv. Inre fred så att säga. Sånt kommer man få pris för tror jag bestämt.
– Stick och häng dig din jävla idiot, var det någon som sade.
Vi har långt kvar.
Jag har många drömmar. Ibland drömmer jag om familj eller ett litet hus att bo i. Ibland drömmer jag om jämlikhet, frihet och något att ha till. Ibland om världsfred, bättre sjukvård, näringsrik kost till alla och sparfonder som jag startade 1982. I går drömde jag att jag hade en rykande varm pizza framför mig och två stöl. När jag tittade på mobiltelefonen hade den en klockfunktion. Det har den inte nu. Det gör inget. Jag tittar på tv i stället och hoppas att jag inte skall dö mitt i någon kattmatsreklam. Då kan Whiskas bli det sista jag hör. Inte armbandsuret som jag annars lyssnar på. Det tickar vidare och timmarna går och blir dagar, som blir veckor, månader och år. Jeansen bleks där sommarsolen faller in genom fönstret. Snö lägger sig och smälter och lägger sig igen. Det tickar. Tv:n står fortfarande på. Bilderna blir större och snabbare för varje år och reklamfilmen för Whiskas visas så ofta att tv:n också dör.
Där ute korsas gatan vid övergångställen, men inte om gubben är röd.
Djur och odjur, allt finns kvar. Den enda skillnaden är att jag inte längre kan blinka, att mina ögon täcks av damm. I vilken hög skall jag lägga dem? Den klibbiga? Den osorterade högen? Den som gör ont.
