Jane Magnusson: Walraffande i mansvärlden

Tidigt nittiotal och tidig morgon. Jag är på svartklubb i Göteborg, platinablond, vitsminkad och ute på dansgolvet shejkar jag rätt snyggt tycker jag. Så kommer en farbror fram. En full göteborgsk restrockare med skägg och dålig andedräkt.

Han vill bara visa sitt intresse tror jag, men lyckas oavsiktligt ge mig mitt livs näst värsta förolämpning:

– Är du transvestit?

Hade jag läst Norah Vincents »Self-made man« innan jag gick ut den kvällen kunde jag räddat kvällen med ett snabbt svar:

– Nej, är du?

Men att gubben kunde vara kvinna var mig en mycket avlägsen tanke. Könsrollerna är så starka, så avskilda, så långt ifrån varandra att överlappningar är ovanliga. Lite skägg, lukt och jargong och klart man är herre.

I »Self-made man« lär sig Norah Vincent anlägga skäggstubb. Stubb snippas av från långa syntetiska strån i ullcrepe, de korta klippen appliceras på huden med puderborste och hålls på plats med en mixtur av lanolin och bivax. Norah går ut och köper en ny herrgarderob – lite preppy, hon fixar en slak penisattrap och kör ner i byxorna och går ut i världen som mannen Ned.

Ned blir en trovärdig figur med vilken hon lyckas infiltrera mansvärlden och wallraffa i ett och ett halvt år. Uttrycket känns lite konstigt här.

Gunther Wallraff klädde sig i den förtrycktas kostym för att avslöja världens onda maktstrukturer. Att klä sig i härskarkostymen – mannens – och se hur läget är där uppifrån borde kanske kallas något annat än wallraffa, Vincenta efter Norah, men avslöjanden är lika rafflande oavsett om de kommer uppifrån eller nerifrån.

Det enkla och riktigt stora märker hon med en gång. Att gå ned för gatan som kvinna är en helt annan sak än att gå samma sträcka som man. Både på gott och ont. Som man märks man inte, mansblickar slås ned, att möta en mans ögon är att uppmana till slagsmål, inte alls som att glo som tjej.

Ned bowlar med killarna och dejtar tjejerna och märker att han efter ett tag inte behöver klä ut sig så noggrant, binda ner brösten, klistra på skäggstubbet varje dag. Etablerad som man är det svårt för omgivningen att uppfatta Ned som något annat. Vincent märker hur:

»Alla letar efter din svaghet hela tiden, dina tillkortakommanden, som om de vore en pest de är livrädda att smittas av, eller rättare sagt är livrädda att män, generellt skall förorenas med. Gör man inte rätt drag, fäster blicken exakt där den skall vid rätt ögonblick, uppfattas man av kulturen som ett hot mot hela strukturen. Följaktligen är det alltid någon som sparkar dig under bordet, som rättar till, tillverkar och ser till din manlighet. Det är alltid någon som utvärderar din manlighet – andra män, kvinnor, till och med barn.«

Norah orkar inte mer, får ett nervöst sammanbrott och mördar Ned. I »Self-made man« kommer Ned till liv igen på 290 sidor. Han berättar ärligt vad skillnaden är mellan att bemötas som man och som kvinna. För kvinnor får byxorna neddragna de med. Ned dejtar en kvinna som haft så många olyckliga förhållanden och skadats av dem att hon ser sig själv som överlägsen alla män. Klokare, känsligare, värd något annat än just en man, men eftersom hon är heterosexuell är hon tvungen att söka vidare. Jag rannsakar mig själv och måste erkänna att jag tillfälligtvis här i livet känt mig oavbrutet överlägsen alla män jag mött. Jag rodnar, lika skyldig till diskriminering som Jan Guillou.

Hade jag gått på svartklubb i dag skulle aldrig någon frågat mig om jag var transvestit. Dagens transor är så mycket snyggare än 80-talets, de hänger inte på svartklubbar och jag är mindre sminkad och inte blond. Synd på en så bra come-back som: Nej, är du?