Jane Magnusson: Taktik hämtad från skolgården

En föreställning som bara äger rum vart fjärde år bör sälja slut. Speciellt då showen ligger så nära, sist låg den i mitt kvarter. Reklamkampanjen för showen gick inte att missa. Den varade i många långa månader, började soft och stegrade så långsamt att man knappt märkte det.

Först något tv-program där stjärnorna möttes och berättade om sina roller, så kastades en affisch upp någonstans, tidningarna hängde på, snart skulle de inte syssla med annat än föreställningen, göra långintervjuer med huvudrollerna, beskriva rivaliteten dem emellan i minsta detalj, turnéreportage, talare, festivaler, torg och stråk.

Kom. Arenan rymmer alla, har inget maxantal, inget inträde, inga dörrvakter, ingen kö. Dörrarna står öppna från kl 09.00 till kl 20.00, det är bara att släntra förbi, man behöver inte vara där särskilt länge. Fem minuter för den bestämda publiken, lite längre för de veliga naturligtvis.
Föreställningen går inte att jämföra med någon annan när det gäller betydelsefullhet. Ändå blir den aldrig fullsatt. Bara 46 procent av de inbjudna brukar dyka upp. Och efteråt är det alltid samma sak. Stjärnorna skakar på sina huvuden, överraskade och besvikna över att så få är intresserade. För fyra år sedan var de lika förvånade. Om fyra år är de förvånade igen. Och igen och igen och för varje gång sjunker intresset. En dag kommer ingen publik alls.

I alla andra fall betyder låga publiksiffror en enda sak: att showen är dålig. Den må vara gratis, enkel och ha en avgörande betydelse för framtiden men är så usel och trist att många stannar hemma framför teven. Samma människor som glatt betalar för att se en Robert Wells-föreställning, som snällt köar utanför nattklubben, som reser till Göteborg för Gyllene Tider på Ullevi, som alltid påverkas av reklamen i sin omgivning, skiter i denna show. Kanske är den för gammal?

Demokrati var toppen i början. Kanske är det dags att byta ut den. Hur länge varade feodalismen, monarkin, krigsherrarna? Kanske är demokrati för långsamt. Val i ett helt år. Eller är den för barnslig?

Socialdemokraternas hemliga valstrategi kändes i alla fall väldigt bekant. Som något från tonåren kanske, eller tidigare ändå. När man tvingades sitta vid barnbordet med en massa otäcka främmande barn brukade mamma tipsa om hur jag bäst skulle hantera kvällen.

– Undvik konfrontation. Visa respekt och uppskattning och blir det bråkigt så försök vara vänlig, ge en komplimang eller något.

Det var mycket att tänka på för en sjuåring men strategin fungerade. I »Valseger 2006« ger vuxna socialdemokrater samma tips för möten med dito vänsterpartister. »Undvik konfrontation. Visa respekt för deras engagemang för rättvisa och solidaritet.«

Strategin för kristdemokraterna är något mer vuxen. Som nioåring blev jag retad av en stenkorkad tjej som var större och elakare och dessutom för trög för att förstå vad jag retade tillbaka med.

– Undvik henne, sade mamma. Tig ihjäl henne, så skall du se att hon tröttnar.

Stora stenkorkad skrek döving efter mig i någon vecka men sedan var det över.

För moderater blir det ännu mer sofistikerat – taktiken känns igen från mellanstadiet då tjejkompisarna började skvallra och prata skit om andra. En var slampig, en fuskade, en duschade aldrig, en var stenkorkad – fortfarande. Ryktesspridningen var snabb. Attack var det bästa försvaret och alla var med. I dag hittar vi på en massa grejer om Britta, att hon är en äcklig lögnhals till exempel, inte ljuger väl vi.

– Så beter sig en femåring, sade mamma om mitt uppförande.

En vuxen socialdemokrat också, kunde jag ha svarat, men året var 1976, trettio år före »Valseger 2006«.