Jasenko Selimovic: Starta EU-tv nu!
På ett möte om europeiskt kulturellt samarbete lyssnar jag på en norska. Hon har, som hon utrycker det, »funderat länge« på vad som förbinder henne och hennes landsmän med européer och Europa och funnit – ingenting!
Inga traditioner, inga kulturella värderingar, ingen historia eller gemensamma erfarenheter.
Jo, förresten, utbrister hon efter ett tag: »Mörkret! Det blir mörkt tidigt på dagen.« Men efter ett kort tag kommer hon fram till att detta faktum förbinder norrmän med skandinaver men inte med övriga Europa.
De andra lyssnar konferensartigt och jag själv, oförmögen att skrika, funderar på hur man förklarar för någon som har införlivat så mycket av den europeiska traditionen, att den inte längre ser den.
Det slår mig att det till viss mån är omöjligt. Hur förklara franska revolutionens avgörande betydelse för vår demokrati och människosyn för människor som knappast vet vad som hände under franska revolutionen? Hur förklara renässansens betydelse för skapandet av den individualism som denna norska så väl har införlivat sig i? Hur förklara den direkta länken från dagens Europa till 1600-talets vetenskapsrevolution och upplysningstradition?
Hur få henne att inse att den sekulära staten hon lever i och den religiösa frihet hon åtnjuter, är en produkt av åratal av religiösa konflikter i tidigmoderna Europa, och inte alls en självklarhet. Och slutligen, hur förklara att utan bland annat John Stuart Mill och Mary Wollstonecrafts skrifter om jämlikhet skulle hon i egenskap av kvinna inte ens kunnat yttra sig på en konferens?
Nej, det är nog omöjligt. Det korta historiska minne, som knappast ens omfattar murens fall, räcker inte. Det krävs en omfattande bildningsinsats, omvärldsorientering och intresse, tre saker som saknas allt för ofta. Men om det är omöjligt att förklara gemensamma rötter, traditioner och erfarenheter, hur ska man då binda samman européer? Med vilka medel? I Bryssel pratar man ofta om behovet av en gemensam offentlighet där vi kan dela erfarenheter och kunskaper som kommer att svetsa oss samman. Men hur åstadkommer man det i praktiken?
Så kommer jag på det: eftersom det blir mörkt tidigt i Norge och hon uppenbarligen inte läser mycket så måste hon titta mycket på tv! Ja! Skapa EU-tv. Alltså, skämt å sido! Jag tror på allvar att en gemensam offentlighet inte kan förbli en sak för den elit som redan läser utländska tidningar och tar del av media och för vilka dialogen i en europeisk offentlighet är en självklarhet. Den offentligheten måste på något sätt beröra fler människor om det välkända gapet mellan elitens och folkets uppfattning om Europa ska överbryggas.
EU-tv är naturligtvis möjligt, trots ett visst motstånd som kommersiella aktörer skulle utöva. För det första för att det motståndet måste bedömas som litet eftersom de hittills funnit marknaden som rätt olönsam. Och för det andra, ett sådant tv-projekt måste inte bli helt och hållet offentligt finansierat.
Tänk bara om alla de europeiska bolag som producerar tv i dag lägger sina bästa program i ett gemensamt bolag som med hjälp av EU-pengar översätter dem och sänder i alla europeiska länder? Tänk hur snabbt vi skulle få ett Europa och européer, och hur snabbt vi skulle upptäcka gemensamma erfarenheter och värderingar. Hur snabbt skulle man inte överbrygga det folkliga motståndet mot detta »elitistiska projekt« och bringa Europa närmare den konkreta vardagen? För att inte tala om hur snabbt en sådan verksamhet skulle skapa det sociala kitt som är så nödvändigt för att förvandla denna ibland alltför prassliga papperskonstruktion till en stabil verklighet.
