Jasenko Selimovic: Unna dem lyx

Valkampanjen i franska presidentvalet var ren, intelligent, underhållande och viktig. Den handlade om värderingar och ställde två viktiga uppfattningar om politiken, världen och människan mot varandra. Oavsett om man tycker att politik handlar om kollektivet och social solidaritet eller om individ, uppoffringar och arbete kunde man få alla sina argument slipade. Ändå fick man inte det intrycket i svensk media. Som om vi här inte kunde uppskatta båda sidors fantasi, retorik och intelligens.

Anledningen till det bör man söka i skillnaden mellan Sverige och Frankrike. Även om dessa länder på många sätt är lika finns en grundläggande skillnad i både mentalitet och världsbild. För en svensk är det franska sättet att se på världen skrämmande. Denna franska kärlek till elitism, denna acceptans av skillnader mellan människor, detta skryt med kunskap och bildning, dessa krav på politiker att vara bättre än vanligt folk, att ha gått på elitskolor, är svåra att acceptera i Sverige. För svenskar är tillhörighet viktigaste kravet på gruppen och följaktligen är politiker också avkrävda att höra till samma grupp, att vara lika oss, att »inte avskärma sig från folket«. De ska inte vara bättre än vi, de ska vara som vi. Egalitet som det implicerar är ett svenskt honnörsord. En svensk statsminister ska inte tränga sig före folket – han ska stå i bankomatkö som vanligt, betala själv och ha ordning på sina räkningar och helst cykla till jobbet.

Fransmän skulle nog tycka att detta är vansinne. Har inte presidenten viktigare saker att göra än att sköta sina räkningar och stå i bankomatkö? Är det därför vi valt honom? Att slösa sin tid på dessa dumheter? Fransmän skulle aldrig straffa sin president för att han försöker vara bättre och finare än vanligt folk, det var ju därför de valde honom. För att de ville ha den bäste. Därför ska han inte cykla utan åka limousin med helst så många poliser omkring att man blir bländad av polisljuset. Han är ju president.

Demokrati har ibland felaktigt likställts med majoritetens ohämmade välde. Det är naturligtvis en grov förenkling. I själva verket kräver demokrati tre svårförenliga villkor: att vara medborgarstyre, att säkerställa en rättsstat och lagars styre och att vara handlingskraftig. En demokrati som inte kan garantera minimalt medborgerligt deltagande är meningslös på samma sätt som det inte finns någon mening att ha en demokrati där politikerna inte kan uppfylla det som har lovats eller godtyckligt ändrar regler och lagar. Men dessa saker är ju svårförenliga. Ju större folkligt deltagande desto svårare är det att vara handlingskraftig. Ju starkare rättsstat, desto mera makt åt byråkrater.

Franska samhället prioriterar den aspekt av demokratin som handlar om handlingskraft. Man vill se sin president åstadkomma det han har lovat göra. Ségolène Royals starkaste argument mot Sarkozys parti handlade om »ett regeringsinnehav som endast åstadkommit högar av meningslös statistik«. Det argumentet kunde fransmän uppskatta även om Sarkozy inte uppfattades som den skyldige utan Chirac. Svensk demokrati och svenskarna prioriterar medborgarstyre. Därför var Perssons största fel just att vara handlingskraftig. Det förknippades i Sverige med toppstyre, bufflighet och en »odemokratisk« ledarstil.

Fördelen med den franska modellen är att politikerna avkrävs och utvärderas efter resultat. Med andra ord hur väl de har förvaltat den skillnad från vanliga människor som de blev tillåtna att ha. I det systemet hålls folk ansvariga för vad de gör, inte vad de är. I Sverige är vi mycket mera upptagna av egalitet som garanterar jämbördigt deltagande och folkstyre. Därför var Görans Perssons största fel att »avskärma sig från folket« genom att bygga »herrgård«. Han var inte längre som vi och följaktligen förlorade han makten.

I botten av samma resonemang kan man söka anledningen till alliansens svaga folkliga stöd efter åtta månader av regeringsinnehav. Det är sant att de har åstadkommit en hel del av det de lovade. Vilket kanske gör dem effektiva men de har fortfarande inte blivit »en av oss«. Jag tror att om man vill vara populär i Sverige ska man snarare åka vanligt plan till USA, såsom Reinfeldt gjorde nyss. Inte för att det garanterar statsministerns effektivitet nödvändig för handlingskraft, (hur ska man jobba på ett fullt passagerarplan?), utan för att det garanterar oss att han är samma som vi.