Jens Henriksson: Djungelns lag

I USA tror en knapp majoritet av befolkningen att deras barn skall få det sämre än vad de själva har det. Den amerikanska drömmen är hotad.

Visserligen är amerikansk ekonomi i dag mer än 25 procent större än vad den var 1998. Men enligt Financial Times har medianlönen under samma tid fallit med nästan 4 procent.

Vart har då alla pengarna tagit vägen?

Jo, det är de mest framgångsrika som har tagit hand om dem.

Enligt Robert Gordon vid Northwestern University i USA har den genomsnittliga inkomsten för den rikaste procenten av befolkningen ökat med 3,4 procent per år sedan 1973. Undantar man de 10 procent av amerikanerna som är rikast har inkomstökningen för resten varit blygsamma 0,3 procent per år. Är det då denna väg vi alla måste vandra?
Vi hör det så ofta: globaliseringen innebär att det bara finns en väg. Platt skatt och sänkt a-kassa. Tänka sig, jag tror inte på det. Det finns en alternativ modell.

Produktmarknaden först, det vill säga prylar och tjänster. Jag tror på en extremt konkurrensutsatt produktmarknad. Kan ett företag inte sälja sina produkter så bör företaget slås ut från marknaden. Ingen nåd. Djungelns lag skall råda. Äta eller ätas. Bort med protektionismen!

Sen måste marknaden förstås styras upp med arbetsmiljöregler, miljöstyrande skatter och sånt. Men, i grunden är det bara egentligen sånt som förbättrar marknadens funktionssätt.

Sedan har vi finansmarknaderna. Samma sak här. Hård konkurrens och fritt flöde av kapital. Europas finansmarknad måste just bli Europas finansmarknad och inte de enskilda ländernas marknad. Mer internationell konkurrens, likartade regler och tillsyn.

Men, med så hårda produkt- och kapitalmarknader så kommer det att vara tufft att vara arbetstagare i Sverige. Det företag jag jobbar på i dag kan vara nedlagt i morgon. Hur i allsindar kan vi acceptera denna otrygghet och oförutsägbarhet som detta innebär?

I en nyutkommen gemensam rapport från det svenska och brittiska finansdepartementet lanseras begreppet »social bridges«. Rapporten finns på HM Treasury’s websida.

Sociala broar beskriver de system som finns för att minska omställningskostnaderna för individer när de drabbas av företagsnedläggningar eller på annat sätt förlorar jobbet.

Idén är att skydda arbetstagaren. Inte att bevara det jobb han eller hon har just i dag.

Tre typer av broar kan exemplifieras.

För det första handlar det om livslångt lärande. Med god utbildning ökar möjligheterna att anpassa sig och få ett nytt jobb. Då handlar det om hela utbildningskedjan – från förskola till vidareutbildning vid 60 års ålder.

För det andra handlar det om aktiv arbetsmarknadspolitik. Tappar man ­kontakten med arbetslivet minskar ­möjligheten att komma tillbaka till ett jobb. Genom subventionerade anställningar för de som har det svårast att ­komma in på arbetsmarknaden underlättas återinträde.

Men. Och nu kommer det kontroversiella. Det handlar även om en bra ersättning i arbetslöshetsförsäkringen som kan fungera som en brygga mellan två jobb. A-kassan skall vara hög, men kombineras med kontroll för att undvika fusk och överutnyttjande.

Med dessa broar är det min övertygelse att vi svenskar kan acceptera förändring. På samma sätt som en trapetskonstnär vågar mera avancerade övningar med ett väl fungerande skyddsnät kommer vi att kunna acceptera omvandling och en ständig förnyelse. Med dessa broar får vi en fackföreningsrörelse som kommer att vara för strukturomvandling och frihandel. Men, om vi tar bort något av dessa ben – genom att till exempel sänka a-kassan – finns risken att det blir större fokus på att bevara de jobb som finns idag genom protektionism. Det är en utveckling som vi ser växa fram i USA.

I ett Amerika där allt fler känner sig otrygga och 70 procent av befolkningen tycker att landet utvecklas i fel riktning är det lätt att vinna politiska poänger på nej till frihandel och kinesisk import.