Joel Halldorf: Handsregeln påminner om allt som är vansinnigt här i världen
Toppbild: TT
Jag har ofta tvivlat på fotbollen, men aldrig lyckats klippa banden. Som tonåring provocerades jag först av stjärnornas lönestegringar, sedan av att oljeoligarker kunde pumpa in smutsiga miljarder som gjorde mediokra klubbar till mästare. Och när Fifa häromåret placerade VM i Ryssland och Dubai gick min korruptionsmätare i taket.
Trots det dras hjärtat obevekligt till det vackra spelet. Jag suckar och svär – men sväljer stoltheten och återvänder till tv-soffan.
Och nu, några matcher in på den nya säsongen, känns måttet åter rågat. Denna gång på grund av den nya handsregeln: Den påminner mig om allt som är vansinnigt i den här världen.
LÄS OCKSÅ: Joel Halldorf: Våldet ger färre segrar
Exakt vad som ska räknas som hands har alltid varit en aning oklart. Alla som själva spelat är bekanta med ursäkten »det var ofrivilligt«, som man ropar när bollen råkar ta på handen. Men hur kan en domare känna spelarens intentioner? Det är svårt, därför har man rört sig bort från frågan om avsikt till att basera bedömningen på om den arm som bollen träffar befinner sig i ett naturligt läge eller inte.
Men nu uppstår nya problem. För vad är egentligen det naturliga läget för armen på en spelare som rusar, hoppar, tacklar eller sparkar? Naturligt är att den fladdrar en del – och då och då träffas av en boll som kommer farande från oväntat håll.
I höstens engelska ligaupptakt drabbade detta Crystal Palaces försvarare Joel Ward, när Evertons anfallare nickade bollen på hans hand från två meters håll. Liksom Manchester Uniteds svenske mittback Viktor Nilsson Lindelöf, som fick bollen sparkad rakt upp på sin.
Absurt nog dömdes straff i båda fallen. För eftersom spelarna hade armen en liten bit från kroppen ansågs den vara i en »onaturlig position«.
Domarkåren tycks alltså mena att det naturliga är att spela med armarna limmade mot kroppen, eller till och med bakom den. Men den som använder sitt sunda förnuft inser att det är ett orimligt sätt att spela fotboll på.
LÄS OCKSÅ: Joel Halldorf: När vi längtar efter slutet
Den här regelutvecklingen speglar teknokraternas tilltagande makt. De vill ha objektiva och heltäckande regelverk, men resultatet blir ett verklighetsfrämmande system. Tidigare behövde man tolka: väga samman intention och situation. Nu står domarna framför sina vedervärdiga VAR-skärmar och bedömer situationen bildruta för bildruta. Träffar bollen armen? Är den utanför kroppen? Om svaret på båda frågorna är ja blir resultatet en straff.
Borta är sinnet för sammanhang: Domarna ska kunna reglerna, men behöver inte ha någon känsla för spelet.
Bakom paragrafdyrkan finns drömmen om en otvetydig värld. En värld där vi inte behöver använda vårt sunda förnuft, utan kan lita på att reglerna gör jobbet. Det är samma mentalitet som får chefer att ersätta vårdpersonalens egna bedömningar med detaljinstruktioner. I denna värld anses vägen till paradiset vara stenlagd med policyplaner och excelmallar.
Men de absurda domslut som den rigida handsregeln leder till visar att det objektiva och det sanna inte är samma sak. Ofta kommer vi närmare sanningen genom att väga samman faktorer, tolka och göra intuitiva bedömningar. Visst behöver en del verksamheter stelbenta regelverk – men så snart situationen blir mer komplex räcker detta inte.
Vården och skolan, till exempel: Här är två områden där vi borde lita mer på yrkesutövarnas expertis, snarare än att försöka reglera varje situation. Och samma sak gäller naturligtvis på fotbollsplanen.
Teknokraterna förstör det vackra genom att förväxla skönhet och ordning. De tar nästan död på kärleken till spelet. Men bara nästan.
