Joel Halldorf: Skit inte i traditionerna – de förädlar vår karaktär och får oss att glittra

I filmbolagets marknadsföring beskrivs »Unga Astrid« som en berättelse om en ung kvinna som »trots tidens förväntningar och religiösa påbud, bestämde sig för att bryta mot samhällets normer och följa sitt hjärta«.

Mer konkret handlar den om författaren Astrid Lindgren, men beskrivningen passar egentligen rätt bra till de flesta filmer som gjorts sedan 60-talet. Ibland händer det såklart att män spelar huvudrollen, men storyn är densamma: Ung person sitter fast i trångt sammanhang – liten by, fördomsfull släkt, sekteristisk församling – men bär på en obändig inre kraft, bryter sig loss och förverkligar sig själv.

Vi kan den utantill vid det här laget: Berättelsen om uppbrottet från förtryckande konventioner är den moderna, västerländska grundberättelsen.

Det är ingen tillfällighet, utan speglar Upplysningens ideal om den oberoende individen. Han som var självständig i förhållande till kultur, historia, omständigheter och helst också natur. Målet var att skapa sig själv genom egna val, inte genom att vandra längs upptrampade stigar.

Detta ideal krävde att konventioner kastades ut. För det var inte tillräckligt att mjuka upp lagstiftningen för att skapa ett fritt samhälle, hävdade filosofen John Stuart Mill. Man behövde också göra upp med normerna. Inte bara för att den allmänna uppfattningen kan vara förtryckande, utan för att konventioner står i vägen för det fria valet: »Den som gör något för att det är en sedvänja väljer inte«, varnade Mill.

Mills motpol var Edmund Burke, som uppskattade traditioner. Goda konventioner gjorde dygden till en vana, menade han. De ger männi­skans liv en form, och hennes handlingar en riktning – i stället för att reducera dem till en räcka godtyckliga impulser.

Men Burke besegrades av Mill, och den senare fick skriva vår tids manus – från »Spelman på taket« till »Unga Astrid«. Uppbrottet från konventioner är än i dag Hollywoods käraste tema, trots att det knappt finns några traditioner kvar att göra upp med.

Men kanske är det på väg att ändras. Ett tecken i tiden är i så fall tv-serien »The Crown«, vars tredje säsong nyligen släpptes på Netflix. Den har med rätta hyllats för allt från manus till sceneri och skådespelarinsatser, men det som fascinerat mig mest är berättelsens moral: Hjältarna följer Burke, medan Mills lärjungar framstår som tragiska.

Edvard VIII både följer sitt hjärta och gör uppror mot konventioner när han abdikerar för att få gifta sig med sin älskade Wallis Simpson. Men han skildras som en förvirrad figur, utan vare sig riktning eller sammanhang.

Prinsessan Margaret framställer sig gärna som frigjord men blir mest patetisk. Hon äktar fotografen Antony Armstrong-Jones, som lever ett okonventionellt liv fjärran från småborgerlig moral – men som vid närmare betraktelse visar sig vara en narcissist med ett neurotiskt förhållande till sin mor.

Mot dessa står drottning Elizabeth II vars liv präglas av plikt, ansvarstagande och respekt för traditioner. I detta är hon inte bara osjälvisk och uppoffrande, utan hon utvecklar också en integritet och inre resning som är så stark att den aldrig hotas av hennes plikter.

Drottningen ställer Mill på ända. Visst kan en del konventioner vara förtryckande och behöva brytas. Men det finns också traditioner som förädlar vår karaktär och får oss att glittra – oavsett om vi bär kronjuveler eller inte.