Joel Halldorf: Tider av krig och kamp
Toppbild: TT
Häromdagen satt en äldre vän vid vårt köksbord och berättade om en konflikt på hans arbetsplats. En irriterad kollega tyckte att hon borde ha haft hans tjänst, och började på alla sätt att motarbeta och baktala honom – såväl professionellt som privat.
»Jag bestämde mig«, mindes min vän, »för att älska ihjäl konflikten«. Han bemötte henne med särskild vänlighet, hjälpte när tillfälle gavs och uppmuntrade på olika sätt. Till slut blev det omöjligt för henne att framhärda i sin avsky. Hon vände, och de blev goda kollegor.
Det är en vacker historia, kanske till och med rörande. Men i dag betraktas den nog tyvärr som naiv. Vi varnas regelbundet för alla psykopater där ute, för att inte tala om IS-terrorister och högerextremister:
Lycka till med att försöka bemöta bomber med handhjärtan.
Visst finns det mörker i tillvaron som inte låter sig älskas bort hur som helst. Förhärdade hjärtan som förblir orörliga inför aldrig så stora kärleksbetygelser. Men att vi har börjat göra extrema situationer till norm är ett problem. Fanatiker kan inte få bli utgångspunkt för hur vi hanterar vardagliga relationer.
Pessimismen rimmar dock väl med många ideologier, som menar att tillvaron i grund och botten är ett krig. Konservatismen talar gärna om människans mörker, och en del liberalism beskriver världen som allas kamp mot alla. Nyligen mötte jag en känd svensk marxist – jag vet, det finns inte så många, men jag tänker ändå inte avslöja namnet – och frågade hur hon såg på kyrkornas betydelse för att skapa ett gott samhälle. »Ni har hjärtat på rätt ställe, men är för veka för revolutionen«, svarade hon.
Så lät det också på 1800-talet. Både frikyrkorna och arbetarrörelsen ville ersätta det odemokratiska samhället med ett mer humant. Men arbetarrörelsen menade att konflikt och revolution krävdes, medan kyrkorna sökte konsensus.
wDe olika metoderna bottnade i skilda världsbilder. För Marx var kriget tillvarons grund, och klasskamp den naturliga metoden. Kyrkorna medgav att världen var fallen, men menade att skapelsen i grunden var god. Därför kunde kärleken vinna kamper som kriget bara fördjupade.
Till slut blev det arbetarrörelsen snarare än frikyrkorna som formade det moderna Sverige. Men intressant nog var metoden mer kyrklig än marxistisk: Saltsjöbadsandan bottnar ju i tron på dialog och samförstånd.
Min vän vid köksbordet funderade på vad som hänt om han tagit sin konflikt till facket. Det hade kanske funnit något sätt att hantera den – kanske placera de två på olika avdelningar? – men den hade knappast blivit löst. För krig är inte konfliktlösning. Krig skapar fred genom att utplåna fienden.
Tyvärr är det allt oftare där vi hamnar. Vi har lätt att bli kränkta, och den som blir det uppmanas att anmäla. Således anmäler föräldrar dagispersonal, anställda sina chefer och studenter sina lärare eller läroböcker. Antalet vårdnadstvister som tas till domstol har fördubblats de senaste åren.
De ansvariga å sin sida svarar med fler regler och mer byråkrati, allt för att slippa oklara lägen som kan föranleda en anmälan.
Anmälningssamhället är konsekvensen av att tillvaron betraktas som ett krig, där det enda sättet att få sin rätt – och rättigheter har vi som bekant många – är att slåss för den. Därför kämpar vi, och utan några större betänkligheter, eftersom vi anser oss föra ett rättfärdigt krig.
Men våra ständiga strider förändrar inte bara vår egen situation, utan stöper om hela samhället: Det mellanmänskliga trängs undan av byråkrati. Juridiken får ersätta etiken.
