Vänstern behöver ta tillbaka kristendomen
Vänstern har mycket att lära sig av kristendomens optimism och tro på framtiden. För just nu ligger monopolet på den andra sidan.
Toppbild: Unsplash / TT
”Jag är kvinna, jag är mamma, jag är kristen!” ropade den italienska politikern Giorgia Meloni i ett tal som blivit viralt i sociala medier. Publiken jublade, och hennes parti blev den stora segraren i höstens val.
Men hennes kristendomskramande går på tvärs med det senaste seklets vetenskapliga prognoser. För enligt experter skulle moderniteten leda till att Gud dog och religionerna tynade bort: ”Under det 21:a århundradet kommer religiösa människor bara finnas kvar i små sekter, hukande tillsammans i hopp om att kunna stå emot en världsvid sekulär kultur”, skrev sociologen Peter Berger år 1968.
Men femtio år senare konstaterade Berger att han och hans kollegor haft fel: ”Världen är inte sekulär idag, utan tvärtom mycket religiös.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det gäller också politiken — särskilt den så framgångsrika högerpopulismen. I Europa betonas det kristna arvet av Viktor Orbán i Ungern, Marine Le Pen i Frankrike och Sverigedemokraterna. Blickar vi ut över världen hör vi samma sak hos republikanerna i det amerikanska mellanvalet liksom i den brasilianske presidenten Jair Bolsonaros återvalskampanj. Även Putin syns gärna med kyrkans makthavare och talar om sitt krig i teologiska termer.
Dagens vänster har inte samma kärlek för kyrkan. Här betraktas i stället kristendomen som en del av problemet — en kraft som drar politiken i reaktionär riktning.
Samtidigt har vänstern ett annat problem, nämligen brist på framtidstro. ”Det fanns en tid när Sverige var världsmästare i framtidsoptimism”, skriver historikern Björn Lundberg på sin substack. Detta var på 1930-talet, när Socialdemokraternas visioner besegrade alla andras.
Så är det inte nu. Frånvaron av en visionär vänster är den viktigaste trenden i dagens politik, och en del av det som har möjliggjort högerpopulisternas framgångar. I Sverige gick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet till val på sina partiledares ansikten och ett nej till SD. Det räckte inte då, och det kommer inte göra i framtiden heller.
Men kan det vara så att de här sakerna hör samman? Alltså att vänsterns sekularisering är orsak till den förlorade framtidstron? Någon invänder kanske att en del av vänstern alltid har varit kristendomsskeptisk. Det är sant, men det hindrar inte att även de mest militanta ateisterna samtidigt inspirerats av kristendomen. De har talat om Jesus som den första socialisten och lånat idén om att utopin ligger framför oss — och inte i ett svunnet paradis — från den kristna förväntan på Guds återkomst.
Till och med när socialdemokratin förverkligade välfärdsstaten hämtade de kraft från kristendomen. Den danske socialdemokraten Erling Olsen beskrev välfärdsstaten som en sekulariserad version av budet att älska sin nästa. Och Ernst Wigforss, som var finansminister under det optimistiska trettiotalet, tog intryck av både sin uppväxt i Missionsförbundet och sina studier av Augustinus.
Att tro på framtiden verkar på ett sätt inte ligga för människan. I de flesta kulturer har det varit vanligare att förlägga paradiset till det förflutna; i en svunnen guldålder som vi nu lämnat bakom oss. Kristendomens optimism är ett undantag från regel. I väst bidrog den till en optimistisk grundhållning som politiska ideologer kunde knyta an till.
Men när tron tynar bort sker samma sak med hoppet. Så om vänstern ska återvinna tron på framtiden kan de inte låta Giorgia Meloni och Jimmie Åkesson ha monopol på kristendomen.
Läs även: Guds existens är rimligare än motsatsen
