Joel Halldorf: Vi behöver olika slags kloster
Toppbild: TT
Man brukar dela in kloster i kontemplativa och apostoliska. De första ägnar sig framför allt åt bön, medan de senare också har en utåtriktad, social verksamhet.
Under antiken delades själva livet upp på samma vis. Här betraktades det filosofiska livet med samtal och meditation som den högsta existensen. Det var dock förunnat en elit, som skattade sig lycklig att slippa slita likt dem som tvingades leva ett aktivt liv.
Men Marx invände. Han hävdade att också arbetare borde få njuta av fri tid för eftertanke, och att det var filosofernas uppgift att åstadkomma det. De behövde kavla upp ärmarna och ta i: »Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den«, som han skrev.
Det lade grunden för en politisk aktivism, inte bara i akademin utan också inom konst och litteratur. Nu ägnade man sig inte främst åt tacksam kontemplation över tillvaron, utan åt att skapa en mer rättvis värld.
Det var inte orimligt, men hos Marx fanns en syntes som många av hans efterföljare misslyckats med att hålla ihop. Hos honom var ju syftet med politiken att bereda rum för kontemplationen. Men snart kom politiken att överskugga allt – det blev den högsta livsformen. Politik för politikens egen skull, utan något utrymme för kontemplation.
Därför avfärdades konstnärliga verk som inte präglades av ett politiskt patos som världsfrånvända. Och det vardagliga livet i radhus med familj, söndagspromenader och middag klockan sex klassades som »småborgerligt« – ett epitet som aldrig är menat som en komplimang. Märkligt nog, för var inte den politiska kampens mål att fler skulle ha möjlighet att leva ett sådant liv? Och i den första svenska kulturdebatten hösten 2020 upprörs recensenter över att Sigge Eklund skrivit en bok om något så till synes opolitiskt som kontemplativ vardagslycka.
Problemet ligger, tror jag, i att vi missförstått relationen mellan kontemplation och aktivism. Och kanske behöver vi återvända till klostren för att få syn på det.
I Maud Nycanders film Nunnan från 2007 skildras 19-åringen Marta Cavallins väg in i den mest kontemplativa av ordnar: karmelitorden. Men hon går inte i kloster för att vända ryggen mot världens elände. Tvärtom är hon så uppfylld av detta lidande att hon vill ta sig an allt på en gång – och det kan hon bara göra, säger hon, genom att be för världen.
Skillnaden mellan ett kontemplativt och ett apostoliskt klosterliv är alltså inte att det ena är engagerat i världen medan det andra inte är det, utan det är två former av engagemang – båda lika nödvändiga.
Vi har dock ersatt detta både–och med ett antingen–eller: Antingen politik eller kontemplation. Men det blir halvt, för kontemplationen är inte bara målet för politiken utan måste också vara dess utgångspunkt. Om politiken inte bottnar i en kärlek till vardagen döms vi till att leva i ett ständigt krigstillstånd.
Vi kan bara rädda världen om vi älskar den, och tid att meditera eller njuta av vänskap, gemenskap och natur är den säkraste vägen till en sådan kärlek. I sin nyutkomna Läsebok funderar Per Wästberg på om det är politiskt försvarbart att hävda att det är vardagliga ting som gör livet värt att leva. Men han finner stöd för sin hållning hos George Orwell, som när han anklagades för att ägna sig för mycket åt vardagens skönhet och för lite åt politik påpekade att de två hör tätt samman:
»Genom att bevara barndomens kärlek till sådant som träd, fiskar, fjärilar och paddor gör man en fredlig och anständig framtid en aning troligare.«
