Johan Björkman och Fokus

Hur hittar man en person som vill satsa pengar på att starta en tidning som Fokus? För ungefär tre år sedan, då idén om Fokus tagit form, var det den stora frågan. Vi satte oss ned kring ett bord och skissade på möjliga personer att kontakta.

Givetvis måste det vara en person med mycket pengar, beredd att satsa på ett äkta entreprenörsprojekt. Det fanns inte så väldigt många sådana personer i Sverige.

Men det räckte inte. Det borde vara en intellektuell, tänkande person. En sådan som verkligen kunde uppskatta behovet av ett nyhetsmagasin om allt mellan himmel och jord.

Någon som vågade gå på tvären. Listan över namn krympte märkbart.

Samma person skulle helst också ha egen erfarenhet av konsten att publicera. Vid närmare eftertanke var det absolut nödvändigt att ägaren till en tidning som Fokus skulle förstå den fina balansgången mellan kloka råd och klåfingrighet. Den skulle ju testas ofta när uppgiften var att granska makt och missförhållanden.

Nu var listan på namn helt tom. Det blev tyst i rummet under flera minuter. Men till slut dök ett namn upp. Johan Björkman.

Var det inte han som var den intellektuelle kapitalisten? Någon hade intervjuat honom och kunde bekräfta att han var annorlunda, hade djup. Ja, och han var ju en riktig tidningsman också. Om hans tid som reporter och chefredaktör på Veckans Affärer kan ni läsa i Hasse Olssons minnesord längre bak i tidningen.

Samtidigt var Johan en nästan osannolik kandidat till Fokuspappa. Medierna hade i över ett års tid jagat honom, sedan han åtalats för skatte- och insiderbrott. I samma vända hade han drabbats av en hjärtinfarkt. Det var först senare som åtalen skulle läggas ned, och det skulle sägas vitt och brett att han faktiskt varit helt oskyldig.

Första mötet var en kall sommardag i Skåne, i en helt övergiven restaurang på Kulturen i Lund dit Johan kommit från Falsterbo Horse Show. Det var inte helt lätt. Vid första anblicken verkade Johan Björkman skygg; ett pojkaktigt leende bakom de stora glasögonen. Men han lyssnade på ett märkligt koncentrerat, nyfiket sätt. Och så plötsligt blixtrade det till. Den ena skarven efter den andra i presentationen nagelfors. Plötsligt var stora frågor, om journalistik, om samhällsdebatten, på bordet. Vi fick smaka på det omvittnade sanningssägandet, ibland gränsande till oförskämdhet. Johan Björkman sade precis vad han tyckte, precis när han kände för det. Först senare skulle vi inse att han gjorde så med alla, även med de allra mäktigaste. Toleransen för klyschor, generaliseringar och politisk korrekthet var väldigt nära noll. Han var dock allt annat än hänsynslös. Tvärtom, han var faktiskt lika entusiastisk som vi själva.

Johan Björkman gillade Fokus. Han gillade att tidningen skulle göras kostnadseffektivt och ändå utmana Mediesverige. Men redan före det första mötet hade han förklarat att det bara kunde bli nej.

Han hade givit upp om Sverige, eller snarare kände han att Sverige hade givit upp honom.

Han orkade inte längre med attackerna. Sverige hade inte heller kvar något riktigt bildningsideal, tyckte han. Han hade ett nytt hem nu, långt ut på engelska landsbygden. Där hade han sitt hus, sin hästgård, sin skyddade plats.

Det var där borta vi skulle ses igen, långt senare, efter en vansklig färd över Warwickshires kullar och en ännu vanskligare lunch på den lokala puben (»reliably awful«, varnade Johan) med ingående analyser av Premier League och tuffa replikväxlingar om hans älskade Djurgårdens IF. Sista granskningen skedde under en promenad över de frostbitna gröna hästhagarna. Medeltidskyrkan pekades ut vid horisonten, komplett med anekdoter ur Warwicks historia och det höga poängtalet enligt »England’s Thousand Best Churches«.

Det var ytterst nära att Fokus aldrig blev av. Eller i alla fall trodde vi det. När hemfärden skulle inledas med den vänsterstyrda hyrbilen missade vi Johan Björkmans ena grindstolpe med någon centimeter. Det var inte vilken grind som helst, den hade Aftonbladets reportrar kapat under ett oannonserat besök året innan, och blivit stämda av Eva, Johans fru.

Men Johan Björkman hade inte gett upp om Sverige och inte om Fokus heller. När han väl bestämde sig gick det fort. Plötsligt satt vi i ekpanelade styrelserum och hörde honom fylla i våra repliker inför andra investerare. Johan gillade siffror, så mycket att de dubbelkollades ända ned till portonivå. Det var ett riskprojekt, men det skulle byggas stabilt och varaktigt. Så varaktigt att Fokus nu lugnt kan se framtiden an, trots Johans bortgång.

Han ringde då och då med tips och idéer – utan minsta förväntan om att de skulle genomföras. Hans funderingar handlade aldrig om att dämpa eller mildra – alltid om att spetsa till och ta ut svängarna.

»Då måste ni dra ned brallorna på dem«, var en typisk Johan-kommentar.

Han hade säkert tyckt att vårt tack till honom var alldeles för snällt.