Johan Hakelius: Den heliga försiktighetsprincipen som plågar Sverige
Toppbild: TT
Det första är att landets universitetsrektorer och Universitets- och högskolerådet lyssnat för mycket på domedagsforskare. Försiktigheten har övergått i ett slags hysteri, som sätter ett löjligt högt värde på att skydda mestadels friska, unga studenter från att smittas av ett virus som inte kommer att skada dem nämnvärt. Antagligen i kombination med den konstanta rädsla för att behöva vara ansvarig för något, som numera plågar alla svenskar i beslutsfattande ställning. Den heliga försiktighetsprincipen.
Tror man på det är regeringen rimlighetens riddare när den, tillsammans med januaripartierna, tillsätter en »nationell provsamordnare« – i klartext en överrock för UHR:s generaldirektör – med uppgift att se till att proven blir av. Generaldirektören Karin Rödings avgång blir inget större problem.
Det andra sättet att se saken kan utgå från vad Karin Röding säger:
»Politik har gått före hälsa i den här frågan.«
Och:
»Besluten från politiken har byggt på känslor och inte på fakta utan snarare faktaresistens, och inte minst på den felaktiga uppfattningen att högskoleprovet är den enda vägen till högre studier.«
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Varför tror ni Stefan Löfven inte vill ta i klanfrågan?
Tar man fasta på det, är problemet ett helt annat. Nämligen att politiken alltmer ogenerat letar sig in i statsförvaltningen. Myndigheter blir verktyg när politiker ska visa sin handlingskraft, eller göra en politisk poäng. Fakta och rationalitet bisaker.
Just i det här fallet kan båda förklaringarna vara sanna. Men den om politisering av byråkratin börjar få oroväckande många exempel.
Det fula spelet när socialminister Annika Strandhäll inför förra valet sparkade Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler är förstås ett sådant. Ett annat är den forskningsrapport om Brottsförebyggande rådet som kom för ungefär ett år sedan. Den väckte en hetsig debatt och många dementier, men slutsatsen var att Brå utsätts för politiska påtryckningar och att det sätter spår i myndighetens rapporter.
Just den sortens politiska styrning som Brårapporten tog upp är notoriskt svår att få grepp om. Det beror dels på att de inblandade ogärna talar om saken, dels på att påverkan av det här slaget är ett intrikat socialt spel.
Tjänstemän i politiserade organisationer agerar i »chefens anda«, av egenintresse. Det sker en automatisk sållning i rekrytering och karriärutveckling som gynnar följsamma. Politiseringen kan genomsyra en organisation, utan någon direkt inblandning av politiker. Det är precis sådant som dokument om »värdegrund«, »HBTQ-certifiering«, »likavillkorsspecialister« och annat av det slaget är till för. De är politiska ubåtar som varnar verksamma på myndigheten för att ställa fel frågor eller uppmärksamma fel problem.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den »utmattade majoriteten« och njutningen i att vara missförstådd
Polisens interna diskussion om kriminella klaner, efter vice rikspolischefens Mats Löfvings uttalande i frågan, hör hemma här.
Talar man med aktiva poliser är många av dem lättade. De beskriver en verksamhet som har blivit lidande, just av politiska tabun om vad som anses vara okej att säga och se. När Vänsterpartiets representant i justitieutskottet, Linda Snecker, kritiserar Löfving för att ha blivit »för politisk«, menar hon snarare motsatsen.
Löfving satte den verklighet hans poliser möter före uttalade eller underförstådda påbud om vilka ord och förklaringar som är tillåtna. Det är det som gör att hans ord även gör poliser nervösa. Många av dem har investerat i att tycka och säga rätt.
Skulle Löfving ha gjort det om han inte anade att den politiska vinden är på väg att vända? Antagligen inte. Men det understryker bara vikten av att försöka återupprätta rågången mellan politik och myndigheter. Vi kan börja med att skrota alla deklarationer om »värdegrund«, utöver de klassiska tjänstemannadygderna.
