Johan Hakelius: Farorna lurar i hemmets lugna vrå
Toppbild: TT
Coronapandemin är förstås till viss hjälp. Barnfamiljer kommer inte att utsätta sig för samma flod av nya, korrumperande intryck som ett vanligt semesterår. Nya virusutbrott hjälper till att skrämma ansvarsfulla föräldrar från att ta med sig barnen till museer, kyrkor och utländska torg.
Gott så. Men vi kan inte luta oss tillbaka och tro att faran är över. Det finns till exempel en risk att uttråkade barn börjar läsa böcker i hemmet.
I många svenska hem har gamla dammiga böcker gått i pappersåtervinningen, men det finns fortfarande subkulturella kluster som använder böcker som statussymboler. Oftare än inte rör det sig då om helt otidsenliga texter av varierande anstötlighet.
Undersökningar visar att i många svenska hem står Vilhelm Mobergs koloniala utvandrarsvit, med sina rasistiska skildringar av den amerikanska ursprungsbefolkningen, fullt tillgänglig för de små. Mark Twains hatskrifter, som framställer afroamerikaner som mindre vetande, är ännu förvånansvärt spridda. Det finns till och med hem där Harry Martinsons »Nomad«, med sina rader om »gumminegrer«, inte är placerad bakom glas och lås.
Att skydda våra barn från rasistiska statyer och koloniala målningar, bara för att isolera dem i miljöer med så giftiga tankar, är knappast ansvarsfullt.
Nu rensar vi äntligen offentligheten från koloniala cis-män som Carl von Linné och Christofer Columbus. I bästa fall är världen tvättad från alla gamla historiska förtryckare, lagom i tid till att vi åter kan släppa ut våra barn. Men vad är det för mening med att städa gator och torg, om våra hem fortfarande är stinkande högar av föråldrade avskrädesidéer?
Vi behöver en armé postkolonialt utbildade ordningsmän som desinficerar svenska hem från historiens tankesmitta. Det bör vara obligatoriskt, men en godkänd tjänst för rutavdrag.
