Johanna Koljonen: Inte så sexigt

Nittio år efter finska inbördeskriget är de flesta stridande döda, men traumat lever och mår bra. Medier och historieundervisning undviker fortfarande infekterad nomenklatur som »frihetskriget« för neutrala omskrivningar som »1918 års händelser«. Länge fick man helst inte ens fråga sig hur något så fruktansvärt först kunde hända och sedan nästan förlåtas. Det är först nu som bilden av massavrättningar och fångläger har klarnat. I höst ska vi få se det otänkbara själva, när en bred dramafilm på temat har premiär, och trailern för »Käsky« – »order« – visades bara sekunder innan »Sex and the City«-filmen sprakade i gång i Helsingfors. Ni förstår att det blev lite konstig stämning i salongen.

»Unga kvinnor kommer till New York för att finna designkläderna och kärleken«, inleder Carrie. »För tjugo år sedan var jag en av dem.« Det är ingen dålig sammanfattning av vad tv-serien handlade om. På tv frågade sig »Sex and the City« huruvida en kvinna automatiskt blir lycklig om hon får allt vår kultur har definierat att hon ska vilja ha. Designerskor, ett jobb på Vogue, ett fantastiskt sexliv, äkta väska, äkta diamanter, äkta man. Själva grunden för seriens humor var alltid, att prinsessrollen nog är kul att leka med, men att den naturligtvis inte duger som grund för en hel identitet. Kvinnor behöver trots allt ofta saker som inte passar in, som att vara ekonomiskt oberoende eller bajsa.

I filmen är Carrie och väninnorna över fyrtio. De ser bättre ut än någonsin, klär sig dyrare än någonsin. Men seriens distans till flickfantasierna har helt försvunnit. Handlingen kan med lite god vilja läsas som en kritik av bröllopshysteri och brudfantasier – men detta i en film som helt oironiskt jämställer en ny Louis Vuitton-handväska med en livsförändrande vänskap. Där en luden bikinilinje på en utbränd karriärkvinna eller en pytteliten mage på en femtioårig dam behandlas som tecken på en nära förestående psykisk kollaps. Nånstans mellan serien och filmen har SATC-tjejernas identitet som vackra, privilegierade kvinnor blivit ett deprimerande fängelse. De många och förutsägbara förvecklingarna i deras kärleksliv reds inte okomplicerat ut med humor och lojalitet.

Filmen både flörtar med och försöker ignorera tanken om en övre åldersgräns på singel-livsstilen. Det enda synliga tecknet på att den i så fall smyger sig på är att tjejerna nu behöver läsglasögon. Men under ytan har väninnorna blivit lite bittra. Besvikna. Ingen identitet som erbjuds nu tilltalar dem egentligen (Charlotte, som kör mammaspåret, reduceras till en komisk karaktär). Det är väl »Käsky«-trailern som ekar, men när tjejerna på Samanthas födelsedag utropar »femtio år till« inser jag hur rotlösa de är. Varifrån flyttade de till storstan? Har de ingen barndom, inga föräldrar? Tänk om Samantha plötsligt inledde en mening med orden »I Kentucky snackade pappa alltid om hur det var vid landstigningen i Normandie…«

Men det finns inget Kentucky, eftersom Manhattan inte ligger i verkligheten. Där existerar ingen barndom, ingen historia, inga republikaner eller demokrater, inga hemlösa, inga invandrare, ingen värld utanför den närmaste vänskapskretsen, statusspelet och Mannen. Inte så konstigt att skor och postmoderna etikettregler då känns som liv och död, men det bådar inte gott för Carrie vid 40+. Är inte drömlivet lite … tomt? Vad pratar hon och Big om utom inredning? Biopubliken, som var så peppad på en helkväll i sagolandet, lämnar salongen med ett småbesviket mutter. Det var liksom inte så kul som det skulle. Bubbliga, sorglösa Carrie har liksom blivit lite … tragisk.