Johanna Koljonen: Så fostras en elit
Damen i blomsteraffären slår in våra nejlikor – en vit, några rosa – tar en bit tejp och sätter fast tre stora nålar på paketet. Min pojkvän räcker över pengarna; damen ger blommorna åt mig. Ingen säger något, utom tack, och varsågod, för ingen här i Oxford skulle tycka att transaktionen var det minsta konstig.
Under århundradena har kunskap om universitetets traditioner bakom murarna sipprat ut i själva staden. Naturligtvis vet varje blomsterhandlare att vår skoluniform (sub fusc heter den ) på tentorna kräver en blomma på slaget – en blomma som man aldrig får köpa åt sig själv. Vit första dagen, sedan rosa, och på allra sista tentan, en röd: det sägs att man förr bar samma blomma och gradvis färgade den med sitt eget blod.
Under mina tre år här har många heliga traditioner skavt väldigt illa mot min socialdemokratiska uppväxt. Det är inte länge sedan alla studenter hade betjänt, men nu har han blivit en hon, och uppgifterna begränsade till daglig städning på rummet. Scouterna, som städerskorna kallas, var brittisk arbetarklass när jag började, med någon enstaka filippin. I dag är de från Polen. Det är på den nivån förändringar i världen här reflekteras i vår vardag.
Likt många andra studenter brukar jag under terminerna i princip inte konsumera några nyheter alls. Man har bara inte tid. Litteraturstudenter lämnar normalt in två uppsatser i veckan och helst ska man också syssla med kultur eller sport. De som är arton-nitton, och det är majoriteten, hinner dessutom regelbundet supa sig kräkfärdiga. Inte sällan på glassiga välgörenhetsfester sponsrade (avdragsgillt, förstås) av storföretag som två-tre år senare tävlar om att anställa samma studenter.
Tre gånger nio veckor om året, under tre eller fyra års tid, känns ingenting riktigt verkligt, och inget utanför Oxford spelar någon roll. Inne i systemet är allt på liv och död. Varje undervisningstillfälle – ofta med en ledande forskare på fältet, i elevgrupper om en till tre personer – är ett test i sig. Varje mening i varje uppsats måste gå att försvara. En cyklon i Burma är alltid mindre viktig än den hypotetiska naturkatastrof de ska dissekera just den veckan.
Och det är därför jag är glad över att snart få komma härifrån. Å ena sidan är mina studiekompisar konstant berusade medel- och överklasskids, lika dryga som jag själv var för tio år sedan, som nu i veckorna börjar söka sina första jobb som karriärkapitalister. Å andra sidan är de civiliserade, språkkunniga, ambitiösa unga människor varav många vill rädda världen.
Knappast inspirerade av bröstcancer-cocktailpartyt på valentindagen, vill jag tillägga. De rika bör dra sitt strå till stacken (noblesse oblige!), vi vanliga dödliga drivs av skuld över våra privilegier. Ja, jag har förstås redan ett jobb men jag känner också så: att det är nåt lite snuskigt med att ha krävt en elitutbildning. Med att folk här alldeles avslappnat stakar sig en väg till parlamentet, the City och akademierna.
Stockholms universitet, där jag också har pluggat, kan bara drömma om att tävla med Oxbridge i studentmotivation eller resultat. Kraven som ställs, när de ställs, är för låga, och det har en fördummande effekt både på de begåvade och de briljanta eleverna. Samtidigt är det knappast deras imponerande kunskaper som gör mina studiekompisar här till kommande världsledare. Arbetsmoralen möjliggörs genom gränsdragningar mellan town och gown, utanför och innanför, plugga eller städa, sälja blommor eller bära dem på sin akademiska kåpa. När tentorna väl är över spelar betyget ingen roll: det är med en smoking, en drink och ett schyst nätverk man slår världen med häpnad.
