Att ta döden som den kommer
Toppbild: TT
Ankomsten blir allt senare med åren, inbillar jag mig, men väderminnet är knappast tillförlitligt. SMHI visar på sin sajt att det var snö vid jul i huvudstaden så sent som 2018. Inget jag kommer ihåg, men därvidlag litar jag mer på meteorologerna än på mig själv. Hursomhelst har det blivit några mil längdskidor på sistone, därmed också en del poddlyssnande. Favorit just nu är radioföljetongen Allvarligt talat, där kloka gummor och gubbar besvarar lyssnarnas frågor om livet. Spörsmålen är av en art som egentligen saknar svar, ändå är det oavbrutet intressant. Emellanåt direkt roligt.
Har hunnit tillbaka till 2014 och P O Enquist som passar ovanligt bra där i spåren mellan snötyngda granar. Hans behagliga baryton och återkommande referenser till idrottens värld gör ansträngningen i motluten nästan omärklig. Rätt ofta kommer han in på döden. Vilka ingår i den himmelska skaran? Måste man ha en begravning? Och varför ska kistlocket var på vid en sådan?
Enquist nalkas ämnet på ett sätt jag finner föredömligt. Avspänt, utan spår av rädsla eller högtidlighet. Samtidigt med den taktkänsla och det intresse – nyfikenhet rent av – som frågan förtjänar. Det är ett ganska osvenskt sätt att se på döden och de döda, och påminner lite om anglosaxisk tidningstradition där nekrologer snarare är ett slags uppriktiga porträtt som ger en känsla för föremålets hela karaktär, inklusive tillkortakommanden, än en meritförteckning med vidhängande uppräkning av goda egenskaper, såsom de obligatoriska vänfasthet och humor (»torr« om det var en tråkmåns, som Harry Schein skrev i en krönika i DN 1997). Det senare är kutym i Sverige, så länge det inte handlar om kändisar som här enligt forn sed hedras med en Så-minns-vi-löpsedel.
Fokus gör inga löpsedlar, däremot publicerar vi varje vecka ett minnesord över någon nyligen avliden. Tanken är att dessa ska följa det brittiska mönstret mer än det svenska. Denna vecka bjuder vi på ett litet mästerverk. I veckans Fokus skriver Staffan Heimerson om en insomnad kollega, journalisten och författaren Annette Kullenberg. Intressant och uppriktigt. Taktfullt och varmt. Men inte högtidligt.
Jon Åsberg
Chefredaktör och vd
