Jon Åsberg: Även en foliehatt kan ha rätt ibland
Toppbild: TT
För tjugotalet år sedan var jag chef för en daglig affärstidning. Den hade en rätt omtalad kultursida med en högt begåvad och aningen udda redaktör. Knut Carlqvist bar på många egenskaper. Mest utmärkande var nog den friska nyfikenhet med vilken han nalkades vedertagna sanningar. Det må ha handlat om mordet på Erik XIV eller på Olof Palme. Knut nöjde sig aldrig med den officiella historieskrivningen. Han gick själv till läggen och när han upptäckte en dissonans fick hans ansikte den sorts uttryck som man föreställer sig att en patolog får när hon hittar en sällsynt tumör. Förundran varvat med förväntan.
Att Knut Carlqvist inte lät sig nöja med haverikommissionens rapport om Estoniakatastrofen överraskade ingen som kände honom. I stället blev dokumentet startskottet för flera års efterforskningar om skeppsbrottet. Knut intervjuade det tyska varvets utredare Werner Hummel, kontaktade överlevande och skakade fram experter på skeppsbyggnad och sjöfartsolyckor. Arbetet utmynnade så småningom i boken Tysta leken – varför sjönk Estonia?, som många anser är den mest genomarbetade om katastrofen.
Eftersom jag var ansvarig utgivare för den där tidningen läste jag många, oftast långa, artiklar i ämnet. De gav mig snart övertygelsen att Estonia inte gick under på det sätt som kommissionen påstod. Det måste helt enkelt ha funnits ett hål i skrovet under vattenlinjen. Annars hade hon lagt sig upp och ner och förblivit flytande i timmar eller dagar, precis som den polska färjan Jan Heweliusz, som förliste året före.
Konspirationsteorier har aldrig varit min grej och det har väl hänt genom åren att jag undrat om jag själv bar en foliehatt som det stod Estonia på, utan att inse det. Ni förstår säkert vilken känslostorm det utlöste att se de sensationella bilderna av hålet i skrovet. Det som ju bara måste finnas där, men som ingen tidigare hittat. Förvåning förstås, men även ilska över att myndigheterna under 26 år – på grund av inkompetens eller med uppsåt – har vilsefört en hel värld. Den tredje känsla som infann sig var lättnad. Över att även en foliehatt kan ha rätt ibland. Det hade Knut Carlqvist, som dog 2010, gillat.
Regeringen slingrar sig på frågan vad som nu ska hända med Estonia. Det måste den sluta med och i stället beordra en ny utredning utförd av internationella experter. Gravfriden är inget hinder, vilket KG Scherman skriver om här.
