De eviga frågorna

Mormor och farmor folkomröstade om dåtidens pensionsreform, ATP. På sjuttio- och åttiotalen, när mina föräldrar var i sin krafts dagar, rasade striden om atomkraften, som den kallades. För min egen generation – och dit räknar jag storheter som Ulf Kristersson, Fredrik Reinfeldt, Magdalena Andersson och Stefan Löfven – är nog migrationen den fråga som mest definierar vår tid. Inte minst då invandringen är skälet till att ett nytt parti har vuxit fram och förändrat den politiska spelplanen i Sverige i grunden.

Senast veckan efter påsk ska regeringen lämna förslag om en ny migrationslag till riksdagen, se mer här. Den ska ersätta en tillfällig lag och syftar till strama åt asylpolitiken jämfört med den som rådde fram till flyktingvågen 2015. Nu kanske just den förändringen inte får så stor betydelse i praktiken. Invandringen har ändrat karaktär och förra året var bara runt 12 procent av de knappt 90 000 invandrarna asylsökande. Den största gruppen, 55 procent, utgjordes av anhöriga, som också får nya och delvis skärpta regler jämfört med den gamla lagen. Men den näst största gruppen – arbetskraftsinvandrarna, 22 procent – omfattas inte. Här är nästa politiska strid på migrationsområdet att vänta.

Samtidigt, i en annan del av verkligheten, börjar kärnkraften åter pocka på uppmärksamhet. Efter elpristoppen i februari är vi många som undrar om Sverige klarar att bli fossilfritt utan att behålla kärnkraftverken. Liberalerna krävde påpassligt att Ringhals 1 skulle återstartas. I nya numret beskriver Johan Hakelius varför kärnkraftsfrågan – som ju egentligen är mer teknisk än politisk till sin natur – fick en sådan enorm sprängkraft just i Sverige. Och varför den vägrar att dö.

Parallellt försitter socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi inget tillfälle att krypskjuta mot det pensionssystem som ersatte ATP år 2000. Många experter menar för övrigt att det nya systemets grundprinciper redan har övergivits.

Så sett med lite perspektiv kan man få känslan att de politiska generationsfrågorna aldrig blir lösta. De håller sig bara undan från dagordningen ett tag för att komma tillbaka och spöka efter några decennier.

Stackars våra barn.

Läs fler artiklar från senaste Fokus här!